Jag läser ur kriminalromanen, precis innan jag ska somna, och tycker att livet är så oerhört orättvist. Drömmer att allt helt blir trasigt över några minuter. Att allt bara rasar. Att jag går sönder.
Jag vaknar innan jag har hunnit bygga upp allt tillbaka. Det är snö överallt och alldeles för kallt för läderjacka. Jag har på mig favorittröjan och håret i en knut. Onsdag är egentligen en favoritdag.
Jag ser på teatern Kontrakt med Gud och har tårar i ögonen nästan hela tiden. Jag gråter.
Och jag vågar knappt andas. För att allt är så nära. För att det inte längre handlar om dem. Jag ser oss. Efteråt känner jag mig så tom. Jag kan inte koncentrera mig på det viktiga. Måste mest tänka på att gå framåt och inte halka bakåt.
Jag är på en krävande dansträning. Det tar en evighet innan jag lär mig de nya stegen. Det är så frustrerande. Jag vill inte tänka på att jag tvingas sluta dansa någon dag. Den salen känns lite som ett andra hem.
Resten av kvällen tänker jag titta på underbara Greys och äta chokladmuffins. Samtidigt som jag försöker återhämta mig från helgen.
svar: ja så himla jobbigt
SvaraRadera