142. My heart feels cold inside my chest

Svt play fungerar tyvärr inte utanför Sveriges gränser, men jag behöver inte se detta för att lova att aldrig någonsin acceptera mobbning. Jag är dessutom inte tillräckligt stabil för att se barn förstöras. Mobbning är aldrig okej. Inte fula ord öga mot öga eller via facebook. Inte knuffar, slag eller sparkar. Inte utfrysning och tal bakom ryggen. Mobbning är aldrig okej. Jag hoppas att ni som inte kan sluta kritisera andras utseenden och svagheter med starka ord inser det också.

141. Forever doesn´t exist

+ Studentresultaten är godkända.
+ Helgplaner.
+ Denna period har jag endast två och en halv kurser och massvis med håltimmar.
+ Jag kör bil och är inte totalt värdelös på det.

 - Jag har inte accepterat att jag är sjuk utan går runt halvsjuk i en evighet som om ingenting är fel. Tränar och måste mest koncentrera mig på att inte spy. Så jag fastställer ett träningsförbud tills vidare.
- Jag är trött på allt tjafs som mer eller mindre handlar om vem som får synas mest.
- Sömnsvårigheter.

140. Sometimes I dial your number and hang up just to pretend you're there

Jag mår sådär med en febrig kropp, sprängande huvudvärk och träningsabstinens och lever mest på mediciner, 90210 och saknad. Jag drömmer om Norge och omkonstruerar allt som blev fel till det bättre. Byter repliker, rollfördelningen, rekvisita och ändrar tajmingen. Men jag sitter fortfarande kvar med taskiga minnen som inte är rätt någonstans och som inte vill försvinna. 

139. Keep your head up, it has to get worse before it gets better

138. When I leave this world, I'll leave with no regrets. Leave something to remember, so they won't forget

I min stad sägs det att alla känner alla. Vi vet varandras namn och vem alla senaste hade ett förhållande med. Vi är facebookvänner där vi ibland kan gilla en status eller säga ett grattis åt ett nytt år. Vi är fyllebästisar som är främlingar dagen efter. Alla känner alla, men egentligen känner vi ingen.

I min stad ger vi löften vi inte kan hålla. Vi hånglar upp någon random en fredagskväll inför alla utan orsak. Ljuger lite. Talar högt om alla andra men aldrig om oss själva. Vi sprider rykten om sådant vi inte vet någonting om. Har fördomar. Vi talar illa om människor vi inte känner. Vi är osäkra och blir övertrampade av stämningen. Vi är självsäkra och kan säga ifrån.

I min stad är vi nyfikna på varandra, även om vi inte erkänner det. Vi gör misstag. Vi ångrar oss och tycker att allt är pinsamt. Vi undviker de vi inte längre kan se i ögonen utan att något går sönder.

I min stad talar vi en konstig dialekt och blir kallade för lantisar av dem i staden bredvid. Vi ska inte tro att vi duger till något. Vi ska inte vara bra. Men vi ska ändå visa vem som är bäst. Och trycka ner resten. Vi ska vara ironiska och smått elaka. Vi ska vara snygga och medvetna om det.

I min stad har vi svårt för att att tala med varandra utan alkohol i blodet eller utan dataskärmen framför oss. Vi kan gå förbi varandra och låtsas att vi inte ser. Vi känner ju inte varandra. Eller så skäms vi bara.

I min stad kan vi vara fantastiska om vi vill. Vi kan bygga upp fina vänskaper, säga något slumpmässigt i förbifarten som senare blir vackert, skriva nattord, hjälpa varandra och skratta bort allt trist.

Jag drömmer om någon annanstans. En annan stad, en annan tid, ett annat hem.

137. I don’t care, i love it. I don’t care

Höstens studentskrivningar är över. En liten happy dance på det.

136. I'll hold you while you break

Someone you haven´t even met yet
is wondering what it´d be like to know someone like you.

135. Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig

Vi skriver ner allt vi har lärt oss under de senaste tre åren (eller i princip under de senaste tretton åren) under ett fåtal timmar. Pausar, äter lite och skriver några rader till. Konstigt nog känner jag ingen press. Ett godkänt resultat är mitt enda krav, inget mer. Jag kom till och med på mig själv, någonstans där mellan alla engelska ord, att njuta av stunden. Studentskrivning är ju inte så farligt. Nästan roligt. Två dagar, 12 timmar skrivning återstår. Sen ska jag andas ordentligt igen. Och fira.

134. Sooner or later I'll breathe somehow

Jag känner ingenting samtidigt som jag känner allting.
Varje andetag, steg och slag. Rädsla, osäkerhet och stress. Glädje, saknad och önskan.
Jag känner ingenting. Går oberörd förbi. Jag känner allting. Går sönder av känslostorm.

Jag klär mig i kläder som ger minnen jag inte vill minnas. Bryr mig inte längre. Fuck them.
Har den värsta hyn någonsin och sminkar över utan resultat. Bryr mig så fruktansvärt mycket.

Jag vill dansa tills benen inte längre håller, men orken finns inte där. Musklerna, smidigheten och attityden räcker inte till. Man måste kämpa för att vara kung på plan, som hockeybröderna säger. Så jag kämpar vidare och säger att jag mår som bäst i danssalen.

En träningshets uppstår och fastän vi aldrig säger det högt tävlar vi om vem som är bäst. Överallt. Vi ska fortfarande bestämma vem som är smalast och ska få en extra klapp på axeln. Och vi är tillbaka till 2008. Har vi inte kommit längre än såhär?

Jag är så trött på fördomar, rykten och skitprat. Ge människor en chans. Sluta kritisera utseendet. Sluta vara elaka i smyg. Sluta hata människor ni inte känner. Jag vill slänga bort alla förutbestämda personligheter och vara nyfiken på människan igen. Vem är du? Jag vill berätta vem jag är. Bevisa att det första intrycket inte är hela sanningen.

Jag saknar att tro på kärlek. Saknar att vara kär i kärleken. Men rädslan är större. Rädslan över att förlora allt och ångra varje ord och senare kalla det för ett misstag. Jag behöver fortfarande inte någon. Jag behöver någon som behöver mig. Och jag är rädd för att vara ensam.

Jag saknar att tala om allt och ingenting tillsammans med bästa vänner.
Ibland vill jag skrika. För att det är så tomt. Så tyst. Så kallt.

Jag känner ingenting samtidigt som jag känner allting.

133. För att ingenting är magiskt och det är så tragiskt, så jag springer tillbaks till dig

Låtar jag inte längre kan lyssna på utan att minnas det som gör lite ont:

Release me
Somebody I used to know
Jag har gått inunder stjärnor
Someone like you
Fallskärm

132. I won´t let you close enough to hurt me

131. Var arg och förändra världen!

Jag lyssnar på historier som har blivit en bekant röst. Lyssna, bli arg och förändra världen. Följ ditt hjärta. Följ dina drömmar. Lyssna inte på dem som inte tror. Hitta något som får dig att skaka av ilska. Förändra världen.

Lyssna, bli berörd och gör skillnad. Tänk över vad som är viktigt. Visa vem du är. Tillåt dig själv att göra misstag och lär dig av dem, men ångra aldrig. Var dig själv. Låt ingen säga att du inte är tillräcklig.

130. You’re from the 70’s, but I’m a 90’s bitch

Det är lite stressigt nu.
Mycket att tänka på.
Många tider att passa och böcker att läsa.
Och jag hinner inte,
kan inte,
vill inte.
Måste.
I don´t care, bara jag klarar det. Studenten.

129. Are the wonders of my world

Det bästa med igår finns här ovan. 1 minut och 42 sekunder perfektion.

128. Kärlek vid sista ögonkastet

En ny träningssäsong börjar imorgon. Jag har fuskat hela sommaren. Tränat endast när jag måste och ätit glass för fem personer. Så nu pusslar jag ihop ett träningsprogram och försöker peppa mig själv. Till jul ska jag vara stark, ha tydliga muskler, vara smidig, kunna gå ner i spagat och vara närmare split, ha en god kondition och ha utvecklats enormt inom dansen. Jag ska, med all respekt, inte låta de nya trampa över mig. Jag ska våga stå längst fram. Jag ska inte vara sämst. Jag ska aldrig ge upp.