134. Sooner or later I'll breathe somehow

Jag känner ingenting samtidigt som jag känner allting.
Varje andetag, steg och slag. Rädsla, osäkerhet och stress. Glädje, saknad och önskan.
Jag känner ingenting. Går oberörd förbi. Jag känner allting. Går sönder av känslostorm.

Jag klär mig i kläder som ger minnen jag inte vill minnas. Bryr mig inte längre. Fuck them.
Har den värsta hyn någonsin och sminkar över utan resultat. Bryr mig så fruktansvärt mycket.

Jag vill dansa tills benen inte längre håller, men orken finns inte där. Musklerna, smidigheten och attityden räcker inte till. Man måste kämpa för att vara kung på plan, som hockeybröderna säger. Så jag kämpar vidare och säger att jag mår som bäst i danssalen.

En träningshets uppstår och fastän vi aldrig säger det högt tävlar vi om vem som är bäst. Överallt. Vi ska fortfarande bestämma vem som är smalast och ska få en extra klapp på axeln. Och vi är tillbaka till 2008. Har vi inte kommit längre än såhär?

Jag är så trött på fördomar, rykten och skitprat. Ge människor en chans. Sluta kritisera utseendet. Sluta vara elaka i smyg. Sluta hata människor ni inte känner. Jag vill slänga bort alla förutbestämda personligheter och vara nyfiken på människan igen. Vem är du? Jag vill berätta vem jag är. Bevisa att det första intrycket inte är hela sanningen.

Jag saknar att tro på kärlek. Saknar att vara kär i kärleken. Men rädslan är större. Rädslan över att förlora allt och ångra varje ord och senare kalla det för ett misstag. Jag behöver fortfarande inte någon. Jag behöver någon som behöver mig. Och jag är rädd för att vara ensam.

Jag saknar att tala om allt och ingenting tillsammans med bästa vänner.
Ibland vill jag skrika. För att det är så tomt. Så tyst. Så kallt.

Jag känner ingenting samtidigt som jag känner allting.