236. Du är det finaste jag vet när allt annat här är falskt och fel

Konstigt att det alltid är mitt hjärta som blöder och att de andras klarar sig utan skråmor.

235. Det gör så ont att något så nära kan vara så långt borta

234. Not really sure how to feel about it, something in the way you move makes me feel like I can't live whitout you

Under bloggpausen har jag:

Lyssnat på Håkan Hellströms nya underbara låt på repeat

Sett på Nittiotalisterna med i tårarna i ögonen och tänkt "det är ju precis sådär det är" om detta avsnitt om dans och alla dess krav och detta avsnitt om Tyra. Jag rekommenderar ändå alla avsnitt, de är fantastiska!

Inspirerats av videor som denna, samtidigt som jag kämpat med hiphopen i danssalen.

Ifrågasatt studentskrivningarna. Om grunden är enbart en jämförelse och bedömningen ett spel borde någon med makt tänka om. Jag behöver dessutom (förhoppningsvis) inte skriva fler studentskrivningar. Den känslan.

Varit sjuk flera omgångar, mått förjävligt och varit ynklig.

Börjat jobba med barn. Även om mitt tålamod inte räcker långt, är de alldeles ljuvliga när de kryper upp i min famn för att nå bättre till bordet eller ropar mitt namn när jag kommer på morgonen. Jag vill liksom inte åka hem.

233. Det kommer aldrig va över för mig

Jag har bloggat i mer eller mindre fem år. Under min paus (som blev kortare än planerat) har det känts tomt att inte skriva, som om någonting har fattats, men samtidigt skönt att kunna ta avstånd från bloggvärlden.

Att blogga är som att blotta sitt inre. Jag skriver när jag arg, frustrerad och irriterad. Jag skriver när jag är lycklig, har fjärilar i magen och inte kan sluta att le. Jag skriver när hjärtat värker för mycket och luften är för tung. Jag skriver när jag har åsikter. Självklart för det med sig risker och jag tvingas ständigt balansera mellan att vara personlig men inte privat, och ibland träffar jag inte rätt. I fortsättningen kommer jag att blogga som tidigare, utan att be om ursäkt om uppdateringen är gles.

Kommentarerna här är oftast respons som gör mig väldigt glad, men oftast tar jag inte till mig av alla fina ord och tackar inte tillräckligt. Jag vill bara säga, TACK! ♥

232. And it hurts

Det går inte att hålla en blogg levande när livet har pausats och det finns för mycket som gör ont. Jag har tappat all inspiration, motivation, hopp och alla ord. Jag återkommer kanske senare när det finns något fint att berätta. Men just nu behöver jag en paus.

231. She's just a little too scared to get close because everyone who said they'd be there left

Idag är jag allt annat än gullig. Höften har gjort sitt och jag vill allra helst lägga mig ner på golvet och skrikgråta. Det gör fruktansvärt ont och jag klarar inte av de sista övningarna. Kan knappt stå på två ben. Livet är plötsligt käpprätt åt helvete. Helvetes jävla skit ropar jag inombords och plågar mig själv lite till. Exakt så tänker jag även om studentskrivningarna som skrämmer för mycket, en arbetslös och pengalös framtid och att jag är tvungen att säga hejdå åt människor jag inte vill släppa taget om.
Jag måste avreagera mig lite innan livet faller ihop. 

230. Fastän jag inte saknar dig så känns det som om hela världen skulle rasa om du glömde mig

Snälla, glöm mig inte.

229. I think a bullet might hurt a little bit less than this loneliness

Jag blir lätt avundsjuk.
Jag är avundsjuk på tjejer som svamlar in i vänskaper och bara tar över,
de som kan gå ner i spagat bara sådär,
de med porslinshy,
att han gillar alla andras bilder förutom mina,
de som har fötterna på jorden och huvudet högt fastän allt är på botten.
Jag är avundsjuk, svär tyst och blir lite mindre än tidigare.

228. Head up princess, your tiara is falling