249. I can't breathe without you

You will find that it is necessary to let things go;
simply for the reason that they are heavy.

248. Can you imagine finding someone who stays?

Undviker
tankar
som
gör
ont ont ont
tills
de
slår
tillbaka
hårdare
än
tidigare.

Det
onda
gör
för
ont
för
att
det
någonsin
ska
sluta
göra
ont ont ont.

247. En dag har han glömt att du finns

Du är fortfarande en människa jag skulle kunna börja älska.

246. Men tro inte att jag älskar dig nykter

Ibland utnyttjas sociala medier på fel sätt.

Det privata jaget är plötsligt detsamma som det offentliga jaget. De nya inköpen är inte nya och den goda måltiden är inte tillräckligt god om de inte finns som bevis på Instagram, den nya profilbilden på Facebook godkänns inte om den inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet och det ska bloggas dagligen om vardagliga detaljer. Priset för det mest skrytsamma (överdrivenhet har en tendens att bli skrytsam även om det inte är tanken) tar ändå vi-har-just-blivit-ett-par-och-är-tvungen-att-synnas-överallt-på-media-så-att-alla-vet-att-det-är-vi-nu. Det skär lite i mitt hjärta varje gång.

Umgås man inte på riktigt om man inte publicerar en bild på varandra eller skriver ett fyndigt citat som den ena sagt klumpigt? Görs det för ens egen skull, för att man ska minnas och ha något att skratta åt senare, eller för alla andras skull, så att de ska se att just ikväll har man skitkul? Det handlar om bekräftelsebehov. Mobilen plockas upp varannan minut för att kontrollera om någon har uppskattat sina prestationer (för det är väl det vad statusuppdateringar och foton är?). Bekräftar någon mig nu?

Människan är beroende av att bekräftas med hjälp av gillningar, kommentarer och delningar. Är det så tragiskt att sociala medier, såsom Facebook och Instagram, finns till för att lindra vårt bekräftelsebehov? Eller är de till för att vi ska ha koll på varandra, för att vi ska se att hon tillbringar ytterligare en fredagskväll med honom?

Det finns inget behov av att se varje frukost, varje mysstund med killen, varje ny sminkning, varje träning, varje ny hårfärg eller varje förfestscen på varje aktiv social media. Distansen mellan oss har förminskat avsevärt mycket. Ett par klick senare vet jag var du befinner dig och vem som håller din hand. Jag behöver inte ens ringa.

Och allra värst är näthatet. Egentligen har jag massvis att säga om det, men det gör mig alldeles för ledsen och orden bara klumpar ihop sig. Det enda jag kan säga just nu är att det är för jävligt och jag hoppas innerligt att det inom en snar framtid ska få ett slut.

Var så vänliga och använd sociala medier korrekt.

245. Hur kan man släppa något som man inte medvetet tagit, hur kan man sluta känna något som man inte valt att känna?

244. Will you miss me when I'm not here anymore?

Jag säger nej och backar undan när jag blir mer skräckslagen än förväntansfull. Det kanske är fegt, men jag kan inte förflytta mig från den fjärde våningen till den tolfte med ett enda steg. Klivet är för stor. Vanligtvis får saker som skrämmer mig att springa bort så långt jag kan, men nu hinner jag stanna upp och tänka efter: Vad är det som gör mig så rädd? Att jag backade idag betyder inte att jag är tillbaka till den plats där jag inte får upp dörren och tröskeln är för hög. Det betyder att jag stannar kvar på den fjärde våningen och siktar på att en dag kunna stå på den tolfte (och sen ännu högre). Med hjälp av ett steg i taget kommer slutligen rädslan aldrig bromsa mig mer.

243. Du kanske aldrig når dit du vill nå men du når mig

 Idag är det ett år sedan vi reste till Afrika.  ♥

242. I wish he loved me like I loved him

Jag ser ingen skillnad på måndag och fredag. På nätterna drömmer jag om allt som har med dig att göra
och får ingen sömn. Jag kväver gäspningar. Småbarn klättrar i famnar, drar i tröjärmen, vill inte äta, ritar på bordet. Ena stunden ler jag från öra till öra över att de är så gulliga mot varandra och andra stunder rinner mitt tålamod ut och jag förstår inte varför jag tvingas säga "Nej, kasta inte pusselbitarna!" fyra gånger. Dessa andra stunder existerar ett fåtal sekunder av mina fyra ljuvliga timmar på dagis. Jag cyklar hem, läser om Estland och äter gott i solen och tjatar om att en familj ska äta middag tillsammans. Jag kör till träning, som går sådär nu, och snyftar till våra låtar som spelas på radion. Jag kör hem, snyftar lite till, tittar på tv-serier och försöker fånga sömnen. Måndag och fredag göra lika ont.

241. My heart stops when you look at me

Stanna.
upphöra att röra sig, bli stillastående, [hejda sig], stelna; stoppa, bromsa, förbli, dröja; fastna

Lämna.
kvarlämna, låta någon vara kvar; överge, svika, sluta, skiljas ifrån, [avstå], efterlämna, gå ifrån, avlägsna sig ifrån, avge, överlämna, avträda

240. I have died every day waiting for you

239. Vad jag bryr mig om nu är att du kommer nära mig även om det är försent att älska dig

Det rings inte till mig när det händer något förfärligt eller fantastiskt eller när en lördagskväll är för tråkig. Det stör mig egentligen inte. Jag ringer ju inte jag heller. Men när det rings för mycket åt henne klarar jag inte längre av att inte bry mig. Det kommer aldrig va över för mig. Helvete. Jag kommer älska dig när jorden gått under.

238. Hur går jag vidare nu när du har haft sönder mig?

We met at the wrong time. That's what I keep telling myself anyway.
Maybe one day years from now, we'll meet in a coffee shop
in a far away city somewhere and we could give it another shot.

237. Care too little, you'll lose them. Care too much, you'll get hurt

Jag är den första som skriker helvetes jävla skit inombords. Jag är självkritisk och saknar oftast självförtroendet för att våga och behöver därför någon som knuffar mig över gränsen. Fastän jag är långt ifrån ett proffs är det dansen som fungerar som mitt andrum. Jag är feminist. Jag skrattar alldeles för högt. Jag kan inte hantera komplimanger, speglar eller trånga utrymmen med för många armbågar i sidorna. Jag är bra på att berätta om det jag brinner för. Jag vill göra skillnad.

Jag har lätt för att tycka synd. Jag är dålig på att ljuga. Jag önskar att jag hade ett öga för mode, men tycker inte om att shoppa. Jag ger alltid människor en andra chans och försöker att inte lita på första intrycket eller rykten. Jag läser alltid. Hemma sjunger jag konstant. Jag är bäst på att multitaska. Det sägs att jag är komplicerad och svår, men jag vill verkligen inte ses som så. Jag har också fått höra att jag antingen är on eller off, att jag aldrig satsar halvhjärtat på något. Jag har svårt att släppa någon nära och att lita på människor och kan därför vara svår att lära känna. Tillsammans med människor som skapat min trygghet kan jag tala utan att andas, skratta tills jag gråter och bara vara mig själv. Jag är konflikträdd och har svårt att säga nej. Jag blir lätt avundsjuk.

Min favoritstund på dagen är att ligga i en liten säng med minstingen och titta på barnkanalen och höra på hans funderingar om livet. Jag är antingen sprudlande glad eller alldeles förbannad, sällan något däremellan. Jag följer allt för många tv-serier. Jag har alltid haft en hatkärlek till ishockey, men i nuläget klappar mitt hjärta lite extra för sporten. Ibland kan jag vara underbar. Jag uppskattar inte alltid mina vänner lika mycket som jag borde, men ni ska veta att ni är älskade allihop!