244. Will you miss me when I'm not here anymore?

Jag säger nej och backar undan när jag blir mer skräckslagen än förväntansfull. Det kanske är fegt, men jag kan inte förflytta mig från den fjärde våningen till den tolfte med ett enda steg. Klivet är för stor. Vanligtvis får saker som skrämmer mig att springa bort så långt jag kan, men nu hinner jag stanna upp och tänka efter: Vad är det som gör mig så rädd? Att jag backade idag betyder inte att jag är tillbaka till den plats där jag inte får upp dörren och tröskeln är för hög. Det betyder att jag stannar kvar på den fjärde våningen och siktar på att en dag kunna stå på den tolfte (och sen ännu högre). Med hjälp av ett steg i taget kommer slutligen rädslan aldrig bromsa mig mer.