Bilderna är lånade
Jag har i helgen tagit avsked av mina fina dansbrudar och underbara tränare.
Efter en tuff, men samtidigt så rolig, sommar avslutade vi på topp med ett flertal gånger på scenen.
Vi är fantastiska allihopa.
Under dessa fyra år som jag har varit i danssalen flera gånger i veckan har jag utvecklats enormt, inte bara som dansare utan också som människa. Utan ED skulle jag inte vara den som jag är idag. Jag har blivit en bättre version av mig själv. Jag började med en osäkerhet som stötte bort allt, och så mycket ångest och rädsla. Jag ställdes inför utmaningar hela tiden. Jag hade till exempel aldrig gjort ordentliga piruetter eller improvisationer tidigare. Jag kämpade och lärde mig att vägra ge upp, fastän tårarna brände i ögonen och jag egentligen ville gå därifrån. Jag har lärt mig så otroligt mycket, både inom dansen och livet, som jag kommer att ta med mig och aldrig glömma. Jag har lärt mig att övervinna rädslor och blivit starkare och säkrare på alla sätt. Jag är så tacksam över att jag fått växa ur mitt tonårsjag i just den danssalen där utseendet inte spelar någon roll, där vi fått vara oss själva, där vi alltid pushas till att bli bättre och där kärleken är viktigare än allt.
Dansen har blivit mitt andra hem. När det varit kaos överallt och jag haft ett tungt hjärta är det i danssalen jag känt mig som tryggast. Där har jag fått avreagera mig med hjälp av tunga träningar och alltid fått peppande ord. Och nu är det bara över. Det är som att bli fråntagen det man älskar allra mest.
Jag vill inte lämna. Jag saknar dem så redan.
Jag har gråtit så mycket. Orden fastnar i halsen så fort jag talar om att jag inte längre tillhör dem. Nu när jag skriver rinner tårarna igen och jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara mig utan dem.
