277. Om kärlek gör en hel varför är jag då så trasig?

Jag är på bristningsgränsen. På gränsen till att brista. Stressen förföljer mig vart jag än går.
Det är gråtande dagisbarn, flyttningsplaner, ett knä som håller på att gå sönder, möbeljakter,
dans dans dans och tanken på att tvingas lämna de jag inte vill lämna. Jag är slutkörd, på alla sätt.
Ett "Hur mår du egentligen?" tillsammans med paniken och jag ligger på golvet i en trasig hög.
Jag samlar ihop mig själv med hjälp av lite peppande ord av en trygghet som format mig till den jag är.

Imorgon gäller det. Jag ska glömma stressen och komma ihåg att andas. Jag ska kämpa, fastän det känns som om lungorna skulle spricka. Jag ska tro på mig själv, jag kan faktiskt. Men jag ska framförallt njuta!