298. Om ett avslut

Efter en lång tid med brist av inspiration ger jag upp. Jag kommer nu att avsluta denna blogg.

Under de senaste månaderna har det inte varit roligt alls att blogga, mer jobbigt. Jag har ingenting att skriva, förutom att upprepa allt jag någonsin skrivit förut. Jag är trött på att skriva om det som gör ont. Trött på att linda in det i något som ingen förstår. Trött på att i efterhand läsa och känna mig patetisk. Jag har känt mig tvungen att publicera ett inlägg när datumen har för stort avstånd mellan sig och resultatet blir halvhjärtat. Det är inte så jag vill ha det.

Så idag säger jag farväl och framförallt TACK.
Tack till er som tappert läst även om innehållet har sinat. Tack för allt stöd och alla fina ord.

Jag är ändå inte säker på att jag ska kunna släppa bloggvärlden helt. Om det är någon som önskar kan jag länka den eventuella nya adressen här senare.

Tack och förlåt. Tack och hej då.

297. Hälften av dom som älskar exploderar

Det brister lite varje gång du säger hej.
Varje gång jag har lyckats lappa ihop mitt lilla hjärta kommer du tillbaka
för att omedvetet riva upp såren igen.
Pang, säger det,
så står jag där med hjärtat i handen och låter dig slita bort varje litet plåster utan att blinka.
Du talar om henne
och jag ger dig råd om hur du inte ska mista henne
när jag egentligen vill skrika:
MEN JAG DÅ? VAD HÄNDER MED MIG NÄR JAG MISTER DIG?
För varje litet panikartat ord från dig och stöttande svar från mig
hugger det till i hjärteroten.
Det handlar inte längre om några ytliga sår som lite plåster kan vårda.
Du skapar de djupa såren som aldrig hinner läka och får ärr som vägrar försvinna.
Och jag står bara där, alldeles försvarslös och blottad.
Jag står där
och plockar fram hjärtat ur sin trygga sköld och säger "såra mig. slå då."
Jag hör dina ord som är till för att smickra,
men allt jag känner är smärtan från dina osynliga slag.
Hon skadar dig lika mycket som du skadar mig.
Kan du inte se det?
Lämnar du henne om jag lämnar dig?

296. Sometimes good things fall apart so better things can fall together

295. Don’t you ever say I just walked away, I will always want you

Jag är hemma nu.
Jag ska passa på att krama om lillkillen och alla andra som jag saknat så mycket
innan jag tågar ner igen på söndag.

294. Och du sa att jag inte fick känna, men jag känner så himla mycket

Jag
har
glömt
dig
nu.

293. You taught me how to feel the butterflies over and over again

Studielivet har startat på allvar nu. Jag går på intressanta föreläsningar där deadlines redan har dykt upp, läser den allra finaste boken en gång till och tycker fortfarande att staden är skrämmande stor. Jag försöker bli lite mer kreativ i min matlagning, går på gulisöl och träffar nya vänner och glömmer bort att skriva om allt som snurrar i mitt huvud.

292. Men vad spelar det för jävla roll om det inte kan bli vi nån gång?

 
Jag vet, det är slut.
Vad gör väl det om 100 år, när vi är tillbaks på 0?
Jag vet att du vill ha det så.
Men vad spelar det för jävla roll, om det inte kan bli vi nån gång?
Vad finns det då att bry sig om, över plattorna på Sergels torg?

291. Don't lose youself in your fear

Det finns både fördelar och nackdelar med att bo ensam.
Det finns ingen som säger att du inte kan äta kladdkaka till frukost
eller någon som tjatar på att det borde städas.
Det finns ingen som botar rädslan när det åskar om natten
eller någon som är här oavsett vad.
Just nu längtar jag hem. Jag saknar familjen, brudarna och när allt var som det alltid varit.

290. Wake me up when it's all over