297. Hälften av dom som älskar exploderar

Det brister lite varje gång du säger hej.
Varje gång jag har lyckats lappa ihop mitt lilla hjärta kommer du tillbaka
för att omedvetet riva upp såren igen.
Pang, säger det,
så står jag där med hjärtat i handen och låter dig slita bort varje litet plåster utan att blinka.
Du talar om henne
och jag ger dig råd om hur du inte ska mista henne
när jag egentligen vill skrika:
MEN JAG DÅ? VAD HÄNDER MED MIG NÄR JAG MISTER DIG?
För varje litet panikartat ord från dig och stöttande svar från mig
hugger det till i hjärteroten.
Det handlar inte längre om några ytliga sår som lite plåster kan vårda.
Du skapar de djupa såren som aldrig hinner läka och får ärr som vägrar försvinna.
Och jag står bara där, alldeles försvarslös och blottad.
Jag står där
och plockar fram hjärtat ur sin trygga sköld och säger "såra mig. slå då."
Jag hör dina ord som är till för att smickra,
men allt jag känner är smärtan från dina osynliga slag.
Hon skadar dig lika mycket som du skadar mig.
Kan du inte se det?
Lämnar du henne om jag lämnar dig?