303. Books are proof humans can do magic

Som den självutnämnda språkpolis jag är irriterar jag mig ofta över eller fnissar åt språkfel,
som till exempel dessa:

 - Särskrivningar. Det finns inget värre än särskrivningar.

- När det skrivs eller sägs vi när en egentligen syftar på en själv. Mammabloggare brukar vara expert på detta och skriver ofta vi när de menar bebisen. Förhoppningsvis är det bara bebisen som har haft skrikfest eller växt ur storlek 52 och inte mamman också. 

- Svenskar som envisas med att kalla Helsingfors för Helsinki.

- Svenskar som uttalar mobbning som mobbing, terapeut som terapeft och euro som evro. 

- När det blir fel med var och vart och han och honom. 

- Att de som kommer från de södra delarna av landet säger söka när de menar hämta och slänger dit ett tillika i ungefär varannan mening kommer nog aldrig sluta vara roligt.

- Namn som inte skrivs med stor begynnelsebokstav.

- Alla dessa översättningar från finska till svenska som bara blir fel. 

Observera att jag inte påstår att jag själv skriver felfritt trots att jag titulerar mig själv som språkpolis! Jag stavar ofta fel och har ibland svårt att se syftningsfel.