316. Rädsla är något man lever med ensam

Någon jag just lärt känna frågar om jag alltid är nervös. 

Någon dag senare säger en gammal och saknad vän att jag blivit självsäkrare. 

Kanske jag är ganska nervös mest hela tiden. Och kanske jag är självsäkrare nu än då. 

315. Hejdå Vasa och praktiken

Vasa var en fin studiestad, även om jag bara fick låna den i några veckor. 

Tänk om jag vetat hur roligt det skulle vara med lite praktiska studier redan i sommar. Då hade jag inte behövt vara så nervös och stressad. Nu tänker jag inte längre ursäkta mig när jag berättar att jag studerar till lärare. Inget "nä alltså jag vet int om jag ska bli lärare men det var den enda intressanta linjen å modersmål tycker jag ju om så..." 

314. It's a papertown

Sommaren är plötsligt över. Jag har inte gjort så mycket mer än att jobba. Jag tänkte ju göra så mycket och träffa så många. Men så blev det inte. 

Jag har bosatt mig tillfälligt i Vasa för att få en inblick i lärarlivet i några dagar. Sen återvänder jag till saknade Åbo. 

313. Feministpepp

312. Dö insekter dö

Det värsta med sommaren är inte vädret som alla klagar på jämt och ständigt, utan insekterna. Under åtta veckor har jag blivit biten/stucken 3 (!!!) gånger i foten, vilket har resulterat i allergiska reaktioner och en fot som är så uppsvälld att mina arbetsskor inte längre passar. Jag haltar omkring sju och en halv timme per dag i jobbet i ungefär en vecka när svullnaden gått ner. Det går någon vecka när jag får vara fri från eländet tills jag blir biten igen. Och jag haltar igen. Jag hatar insekter. Jag hatar förresten alla djur. 

311. Om att acceptera och respektera

Även om jag troligtvis får kämpa för min rätt till det svenska språket hela livet vänder det sig i magen när någon påstår att svenskan är det finare språket i Finland. Argumentet fortsätter med ett skämt om det svensktalande bättre folket. Vem bestämmer vilket språk eller vilka människor som är finare än andra? Vad hände med att alla, oavsett kön, ålder, hudfärg och modersmål, är värda lika mycket?

Jag är så oerhört trött på denna värld med alldeles för många trångsynta människor som uttrycker sig rasistiskt, homofobiskt och sexistiskt. Nej, jag kan inte acceptera att någon i min närhet häver ur sig att invandrare är det värsta som har hänt mänskligheten, att samkönade äktenskap inte bör existera eller att jämställdhet är idiotiskt. Jag kan däremot acceptera att människor tycker olika. Tyvärr finns det både rasister, homofober och antifeminister. Det är omöjligt att få alla att tycka lika. Därför finns ingen annan utväg än acceptans. Men jag kan verkligen inte acceptera att jag ibland tvingas delta diskussioner fyllda med rasistiska, homofobiska och sexistiska åsikter. När jag blir medtvingad i dessa diskussioner skulle jag allra helst vilja säga emot. Få säga min åsikt. Förklara varför till exempel feminism behövs. Men istället för att göra min röst hörd blir jag oftast tyst, blir en åhörare och låter dem tala vidare. Sen svär jag tyst för mig själv och tycker lite synd om de opålästa stackarna.

När det gäller starka åsikter måste det finnas acceptans. Eller åtminstone respekt. Vi måste visa varandras åsikter respekt. Vi är faktiskt mer än våra åsikter, även om dem präglar vårt tankesätt och ageranden. För att världen ska bli en bättre plats går det inte att tvinga människor till att tycka exakt samma som alla andra. Kanske det bästa vore om vi blev lite snällare mot varandra, som en annan klok bloggerska redan skrivit om.

310. Sommarparadis

Ibland behöver en strunta i de obligatoriska evenemangen, för en har ju faktiskt sett allt det där förut, och åka ut till sommarparadiset och bara sola, läsa och äta gott innan vardagen återkommer.