lördag 30 maj 2015

302. Sjung om studentens lyckliga dag



För två år sedan tog jag studenten. Det känns som om det var minst fem år sedan. Gymnasielivet känns så långt borta. Samtdigt som det känns som det var ungefär förra veckan vi firade att vi fått de efterlängtade mössorna.

Studentdagen är kanske ett vemodigt hejdå för vissa och ett glädjande hejdå för andra åt tryggheten som en småstad och ett litet gymnasium medför. Det är det som kommer efter alla smörgåstårtor och champangeskålar som är äventyret en har väntat på. Gymnasietiden är den tid en formas in i vuxenlivet, tiden efter gymnasiet är den tid en börjar vara vuxen på riktigt.

För två år sedan flyttade jag till Åbo för att studera svenska. Det bästa med att studera svenska och litteraturvetenskap är att jag hela tiden blir påmind om hur mycket jag tycker om att läsa och skriva samt att omges av människor som tycker om ämnet precis lika mycket som en själv. Studielivet är inte alltid enkelt med långa inlämningsuppgifter, omöjliga tentor och alla fester som också ska hinnas med. Men det är värt det. Jag skulle inte vilja studera något annat eller bo någon annanstans. Jag ångrar inte att jag började med studierna direkt efter studenten utan ett äventyrligt mellanår som så många andra gjorde. Alla stora val jag tog efter studentdagen och gjorde sommaren så onödigt stressig var alldeles rätta. Jag valde rätt och det är jag nu mycket glad över.

Stort grattis till alla er som tagit studenten idag! Njut av dagen!

301. Your only limit is you

Tentan vi stressat över sedan december och pluggat inför hela våren är äntligen skriven. Så igår firade vi att vi klarade av tentan som beskrivits som tenthelvetet, fått sommarlov och bara har en vecka kvar i Åbo denna vår.

300. Hej igen

Det har gått nästan tre år sedan jag skrev här senast. Jag vet att jag är  o m ö j l i g  med detta bloggbytande, men det finns en rastlöshet när det gäller mig och bloggar. Devote.se passade inte riktigt mig. Jag slutade att tycka om formatet och började sakna min gamla blogg.

Här finns mina tonår. All ångest, all glädje och alla förhoppningar. Mitt tonåriga jag var ärlig, osäker och ganska ledsen. Mitt tjugoåriga jag har blivit rädd för den brutala ärligheten, är självsäkrare och lite gladare.

Visst, jag kunde starta en ny blogg. Men istället fortsätter jag här, två och ett halvt år senare. Mycket har hänt sedan dess. Jag bor nuförtiden i Åbo var jag lever ett studieliv.

Välkomna. 

söndag 22 september 2013

298. Om ett avslut

Efter en lång tid med brist av inspiration ger jag upp. Jag kommer nu att avsluta denna blogg.

Under de senaste månaderna har det inte varit roligt alls att blogga, mer jobbigt. Jag har ingenting att skriva, förutom att upprepa allt jag någonsin skrivit förut. Jag är trött på att skriva om det som gör ont. Trött på att linda in det i något som ingen förstår. Trött på att i efterhand läsa och känna mig patetisk. Jag har känt mig tvungen att publicera ett inlägg när datumen har för stort avstånd mellan sig och resultatet blir halvhjärtat. Det är inte så jag vill ha det.

Så idag säger jag farväl och framförallt TACK.
Tack till er som tappert läst även om innehållet har sinat. Tack för allt stöd och alla fina ord.

Jag är ändå inte säker på att jag ska kunna släppa bloggvärlden helt. Om det är någon som önskar kan jag länka den eventuella nya adressen här senare.

Tack och förlåt. Tack och hej då.

måndag 16 september 2013

297. Hälften av dom som älskar exploderar

Det brister lite varje gång du säger hej.
Varje gång jag har lyckats lappa ihop mitt lilla hjärta kommer du tillbaka
för att omedvetet riva upp såren igen.
Pang, säger det,
så står jag där med hjärtat i handen och låter dig slita bort varje litet plåster utan att blinka.
Du talar om henne
och jag ger dig råd om hur du inte ska mista henne
när jag egentligen vill skrika:
MEN JAG DÅ? VAD HÄNDER MED MIG NÄR JAG MISTER DIG?
För varje litet panikartat ord från dig och stöttande svar från mig
hugger det till i hjärteroten.
Det handlar inte längre om några ytliga sår som lite plåster kan vårda.
Du skapar de djupa såren som aldrig hinner läka och får ärr som vägrar försvinna.
Och jag står bara där, alldeles försvarslös och blottad.
Jag står där
och plockar fram hjärtat ur sin trygga sköld och säger "såra mig. slå då."
Jag hör dina ord som är till för att smickra,
men allt jag känner är smärtan från dina osynliga slag.
Hon skadar dig lika mycket som du skadar mig.
Kan du inte se det?
Lämnar du henne om jag lämnar dig?