Allt ont försvinner med regnet.
Jag belönar mig själv med en paus med choklad och två nya lånade böcker.
Jag är återigen så fruktansvärt glad över all fin respons på min recension.
Jag är stolt. Jag kan faktiskt. Och det känns så bra.
Men visst känns det lite obehagligt att veta att alla kan läsa och kritisera.
Det spelar ingen roll att jag inte syns så mycket i klassrummet.
Det spelar ingen roll att jag inte är den som står i centrum.
Och det är inte längre bara jag som är förvirrad över närheten och avståndet.
Jag är så glad över att dansen går bra nu. Jag är sånärasånärasånära spagat och konditionen börjar så småningom bli bättre. Och jag har världens finaste vänner. Oj, vad jag tycker om er.
Jag är så glad. Flyger nästan på moln. Livet är ganska fantastiskt nu.
Låter härligt =)
SvaraRaderaSv: Fast låt oss säga att du är helt ensam. Om han aldrig fanns. Om man aldrig sprang på pojkar som får hjärtat att slå dubbelt. Då hade ensamheten varit stark. Eftersom hjärtat aldrig trillat ihop då.
SvaraRadera(men någonstans vill man ändå ha texter från honom när han har tråkigt, man vill att hjärtat ska slå dubbelt. För det är väl ändå det som får oss att orka med livet ibland?)
Åh, härligt! Framgång i danssalen ger alltid en extra knuff frammåt :)
SvaraRaderaFinfin blogg!
SvaraRadera