Jag försöker verkligen. Jag står till och med längst fram. Men jag lär mig inte koreografin. Det första steget blir alltid fel och jag kan inte koncentrera mig på resten. Jag backar automatiskt. Lite i taget. Låter de andra ta mer plats. Jag är irriterad på mig själv. Vill allra helst ge upp och gå ut ur salen. Jag kan ändå inte. Jag backar lite till och står plötsligt längst bak.
Jag kan inte koreografin och förlitar mig istället på de andra, som inte heller har så stor koll. Jag tar inte mitt ansvar. Jag beter mig inte som att tillhöra den grupp jag gör. Och när vi ska dansa inför de andra står jag stilla. Jag kan inte det första steget. Det är pinsamt.
För två år sedan vägrade jag att improvisera. När allas blickar var riktade mot mig låste sig alla rörelser. Jag kunde inte röra mig. Och jag har verkligen kämpat för att få prestationsångesten att försvinna. Jag tycker fortfarande att improvisation är jobbigt. Men jag gör det utan att klaga.
Jag måste lära mig att ta ansvar. Jag måste våga ta plats. Armbåga mig fram och inte be om ursäkt. Synas lite mer. Våga ha en egen röst och tro på att de lyssnar. Jag måste vara en förebild.
Du lyckas alltid få något så enkelt att låta så fint.
SvaraRaderaJag önskar att jag kunde skriva som du.