127. I think I made you up inside my head

Jag är rastlös mest hela tiden.
Och det är något som saknas, något som inte finns där.
Det som ska vara mitt andra hem. Danstjejerna. Trygghet. Spontanitet. Vänskap.

126. Vi har redan sagt hej då

Repris tack vare statistikökning

HEJ.

Jag heter Jennie, är 17 år gammal och fortfarande rädd för att vara ensam.
Ibland önskar jag att jag vore bättre, finare och hade porslinshy.

Jag talar antingen tyst eller skriker. Inget däremellan. Jag är ärlig, feg och lugn, men kan samtidigt få panik över småsaker. Jag är osäker, känslig och har kontrollbehov. Jag överanalyserar och kanske förstorar saker som egentligen inte betyder något. Jag gråter till Unicef reklamer. Jag har ett förjävligt humör utan att veta varför. Jag är hon som få känner till, men som ändå är där och lättare att tala med vid onyktert tillstånd. Jag känslostormar en hel del. Jag är rädd för närhet och säger hej då för tidigt bara för att det är enklast så.

Jag kan vara svår att lära känna och jobbig att leva med.

Vem är ni?

125. Hälsa till satan vi hörs

124. Maybe you're just too scared that someone actually wants to bee with you

Sluta viska.
Tissla, tassla, skvallra.
Är du rädd för att jag ska gå sönder om jag får höra?
Jag skulle kunna säga att jag har gått sönder så många gånger
att det inte gör något om jag går sönder en gång till.
Jag skulle kunna säga att det som inte dödar mig gör mig starkare.
Jag skulle kunna säga att jag inte bryr mig om att jag vet vem ni viskar om.
Sluta viska.
Är det såhär vi alltid har gjort i denna stad?
Talar bakom ryggen, förvärrar allt och skrattar lite när de inte ser.
Sluta viska.
Säg det bara. Tala högt. Fråga vad du vill.
Vad har du på hjärtat?
Jag lovar att komma med ett fyndigt svar.

123. Please miss me

You can close your eyes to things you don´t want to see
but you can´t close your heart to things you don´t want to feel.

122. All that I say, you always say more

Jag diagnostiserar mig själv på psykologi lektionerna och minns allt som fruktansvärt och nära och jag är så rädd för att falla dit igen och vet inte om jag någonsin har gått vidare. Panikkänslan. När luften liksom inte finns, hjärtat slår dubbla slag, tårarna är okontrollerbara och benen inte lyder.   

Jag saknar någon som inte finns där. Saknar att berätta allt som jag inte kan få ordning på själv.
Vad tänker du på? Ärligt talat, alldeles för mycket.

121. I wanna dance, and love, and dance again

Bilderna är från uppträdande i juli och tagna från facebook.

Jag är så glad över att få dansa tillsammans med världens bästa brudar. Vem vore jag utan er? Årets bästa dag är över. Jag har gått på catwalk, burit en grön läderjacka, haft attityd, skrattat, dansat, svettats, tappat balansen, gråtit, kramats, sagt hejdå och varit lycklig. Jag älskar oss. Vi är bäst.

120. Stop making me want you

Fantastiskt.

Imorgon kväll har vi modevisning x två och dansuppvisning i staden (och troligtvis regnet). Jag fixar attityden, övar på bitch blickar och taggar till lite. Bortsett från skolfotograferingen kommer morgondagen att bli awesome.

119. Guess what, I´m still hot

Orden är jag sagda av någon annan, och det skrämmer mig lite hur rätt det är. Jag fyller i någon annans minnesluckor och ler. Talar om modevisningen som om jag vore proffs och övar på attityden.

Samtidigt som:
Och vad i helvete är det som händer? Fan. Nej.

Jag måste lära mig att välja rätta vänner. Ha de jag tycker så himla mycket om nära och bryta upp allt falskt och tillgjort. Det är de äkta vännerna som alltid finns där med goda råd, erbjuder sovplats när livet är kaos, de man kan skratta och gråta tillsammans med, de man älskar. Jag skulle inte klara mig utan er.

118. Tack för ingenting

Nej, jag tycker inte att denna helg är det bästa vi har. Mera ett löjligt dåligt försök.
Och jag står hellre ensam än omringad av falskhet.

117. Still there's strength in the blindness you fear

116. Hold on, though we may be too young to know this ride we're on

Jag försöker mest pussla ihop en vardag med skola, jobb, bilskola, dans och träning. Samtidigt som skolstarten är här och jag smygstartar höstens träningssäsong (det är modevisning + dansuppträdande nästa onsdag, komkomkom!) Och jag bär på en nu-jävlar-känsla. Nu jävlar ska jag få muskler. Nu jävlar ska jag ha bra betyg. Nu jävlar ska vi bjuda på den bästa modevisningen ever. Nu jävlar.

Kanske det inte är så bra med löften ändå. Jag menar, det är ju lite skamligt att inte klara av dem.

115. Så snurra min jord igen, radion spelar vår sång

Jag tycker om mina dansflickor, One Tree Hill, denhär boken, glass, dansvideor (lite tips? jag har sett mina favoriter lite väl många gånger nu), Afrika, mina vänner och Ben Howard.
När jag borstar tänderna gör jag det kanske lite för snabbt. Hatar nämligen tandborstljud. Det värsta jag vet efter åskväder. Får rysningar bara jag tänker på det.
När jag lagar mat, vilket inte händer ofta, blir det oftast kyckling och ris eller skinksallad.
När jag bakar blir det kladdkaka. Alltid.
Jag är rädd för åskan, ensamhet, att förlora allt, djur, trafikolyckor, rulltrappor och klassrum.

Den värsta känslan är att inte längre vara saknad när du själv saknar så mycket att du går sönder.
Den bästa känslan är adrenalinet blandat med nervositeten sekunden innan musiken börjar och att jag tillsammans med de bästa människorna dansar på scenen, och allt går fint för att vi har inte gjort annat än tränat de senaste dygnen, och i publiken finns alla vi känner och inte känner.

Jag är bäst på att säga att jag inte kan.
Jag är sämst på det finska språket.
Jag lyssnar på denhär låten, hela tiden.
Jag pratat som mest och bäst i skriftform. Eller när jag talar om livet tillsammans med de bästa människorna jag vet. När jag känner mig trygg helt enkelt.

Kärlek är något som jag inte längre tror på.
I sommar jobbade jag mycket, åt för mycket, läste många fina böcker, umgicks för lite med de bästa, var ledsen över brustna hjärtan som inte var så trasig ändå, solade, dansade fastän höften var överansträngd och träningsvärken enorm, uppträdde en vecka med de bästa och var så lycklig, levde villaliv, blev kär i Nathan Scott och trodde att jag bodde i Tree Hill ett tag.
Sist jag grät var när jag var så fruktansvärt arg över orättvisan. Jag gråter när jag blir för arg.




Just nu tänker jag på hösten och sommaren som varit.
Idag har jag gratulerat konfirmander, ätit tårta, pluggat lite inför studenten och sålt glass.
Ikväll ska jag umgås med min man innan jag somnar.
Imorgon kommer jag åka buss till staden, shoppa lite och smygstarta höstens träningssäsong.
Min mobiltelefon är kanske min bästa vän för tillfället.
När jag vaknar på morgonen måste jag först uppdatera mig vad andra gör på instagram, facebook, twitter och bloggar och sånt innan jag vaknar på riktigt. 

114. Come on skinny love just last the year. Pour a little salt, we were never here

Det är ni, underbara dansbrudar, som får mig att le när livet är som värst.

113. Vi har ju inte haft den bästa sommaren någonsin ännu och nu är det plötsligt höst

Jag har alltid varit rädd för klassrum. Och kanske skolkorridorer. Förmodligen på grund av att jag är rädd för andras åsikter och avskyr viskningar. Rädd för att misslyckas och inte veta vad som händer sedan. Rädd för att aldrig passa in. Och det skrämmer mig att det redan är augusti för jag är inte riktigt redo ännu.

Jag har alltid varit den som planerat i förväg vilka kläder jag ska ha på mig under veckan, men alltid ångrar mig innan jag går hemifrån. För vem kan klä sig så här i vår stad? Sen ångrar jag mig igen och bryr mig inte om folk skulle titta snett. Vilken tur att det är mina kläder och inte deras om de nu inte tycker om dem, säger jag och låtsas vara självsäker. Jag har också alltid varit den som inte syns i klassrum. Jag är där, sitter någonstans i mitten, och talar med en tystare röst. Jag är hon som suddar ut fula bokstäver i mina anteckningar och stryker under de viktigaste orden med starka färger. Jag är hon som iakttar och bara svarar på frågorna om jag är säker på att jag har rätt. Jag är hon som är envis och egentligen inte vill lära mig, utan kunna allt från början, och är snabb på vilja ge upp. Vi bär alla våra roller, speciellt i klassrum. Detta är min.

Och jag vill bara säga åt er som kanske ses som tystlåtna och hellre skriver än diskuterar tillsammans med en halv klass. Precis som jag. Det finns andra sätt att uttrycka sina ord på. Och det är inte så farligt att säga sina åsikter högt. Fastän du snubblar på orden, rodnar och inte får fram din poäng. Fastän du är rädd. Det är inte farligt. Och det är aldrig för sent att bryta sig loss från stämplarna som redan kom i högstadiet och inte vill försvinna. Du kan ändra på dem. Själv.

Ni vet hur man inför varje skolår lovar sig själv att nu ska jag vara duktig, nu ska betygen bli bra. Jag har infört lite fler löften. Jag lovar att sluta tänka på vad andra tycker. Jag lovar att inte vara osäker. Jag lovar att tala med en tydligare röst. Jag lovar att övervinna rädslor. Jag lovar att göra mitt bästa. Jag lovar att inte ge upp. Vad lovar ni?

Vi har ett år kvar. Några få månader. Vi måste klara det. Jag måste klara det.
 

112. Use your smile to change the world, don´t let the world change your smile

111. This is a place where I don't feel alone

De senaste dagarna har jag powerwalkat i regn, möblerat om lite smått i mitt rum, läst Gunnar Ardelius böcker (läs dem, de är fantastiskt fina), pluggat inför studentskrivningarna, tittat på One Tree Hill och blivit lite kär i Nathan, framtidsplanerat och varit lite rädd för hösten.

110. "Att vara tillsammans är att vara tillräckligt långt borta från allt annat"

"När vet man att det är slut?
Kanske när man känner sig mer kär i sina minnen än i den man har framför sig"

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

109. I thought I didn´t deserve you but actually you don´t deserve me

108. Åsikter, tack

Jag läser igenom äldre inlägg på min blogg. Bläddrar tillbaka från början. Och jag kan tycka att inläggen är ganska patetiska. De skriker TYCK SYND OM MIG NU. Det är inte så det ska vara. Det är inte min avsikt när jag skriver. Men om jag är lycklig, ledsen, arg, irriterad eller om något upprör mig eller något har hänt kan jag inte hålla det för mig själv. Jag måste skriva. Måste få tala. Och oftast publiceras det här.

Jag har någon gång fått frågan hur jag vågar blotta mitt inre bara sådär. Men jag skriver ju aldrig hela sanningen. Jag skriver sällan rakt ut. Svart på vitt. Jag trasslar in det med ett du när jag egentligen menar han som inte ser eller hon som är min bästa vän. Jag lämnar bort halva meningen. Och jag inbillar mig att ni egentligen inte förstår mitt kodspråk. Kommer jag att ångra mig om 15 år när känslorna fortfarande går att googla? Troligtvis.

Orsaken till varför jag skriver detta är att jag vill att ni ska förstå att ni inte ska tycka synd om mig. Det har aldrig varit meningen. Borde jag skriva annorlunda? Borde jag visa bilder på vad jag äter och mina nya jeans i en konstig vinkel? Borde jag ha frågestunder? Borde jag be om ursäkt för att jag inte hinner skriva fyra inlägg per dag? Borde jag ha bilder av mig själv i varje inlägg? Borde jag berätta om varje träningspass jag är på? Borde jag följa alla grammatikregler? Men vänta nu. Det är inte jag.

107. Follow your heart

Kan ni inte tipsa om en vacker bok, betydelsefullt sommarprat, mysig film, fin låt eller berätta om något som berör ert hjärta eller en sommarförälskelse, din bästa vän eller rädslor inför hösten, så länge jag säljer glass?