Jag diagnostiserar mig själv på psykologi lektionerna och minns allt som fruktansvärt och nära och jag är så rädd för att falla dit igen och vet inte om jag någonsin har gått vidare. Panikkänslan. När luften liksom inte finns, hjärtat slår dubbla slag, tårarna är okontrollerbara och benen inte lyder.
Jag saknar någon som inte finns där. Saknar att berätta allt som jag inte kan få ordning på själv.
Vad tänker du på? Ärligt talat, alldeles för mycket.
sv : tack :)
SvaraRaderaSv: Jag såg en video på er på facebook, jävlar vad ni är killers! :D
SvaraRaderaDet är nästan som street, modern och popping tillsammans. Och koreografin var amazing, precis som du sa. Kul att kolla på, ni var jätteduktiga. :)
Hur länge hade ni tränat inför uppträdandet?
Sv: Låter nice! =) Påminner mig om min dans som jag gick på när jag var yngre, var nämligen mycket mer aktiv då, känner att jag har blivit lite mer lat på senare tid vad gäller dansen, vilket suger lite. :-/
SvaraRaderaPlanerar dock på att börja lite smått igen, får inte låta streeten och dancehall förbi. Körde balett väldigt mycket förra sommaren men skadade mina fötter rejält så nu håller jag på och opererar dem lite smått. :)
Hur länge har du dansat by the way? Förstår känslan, jag känner likadant, men i och med att skolan tar ungefär 80% av ens liv när den väl är igång så känner man inte för mycket annat heller. Skola, sova, käka och träffa kompisar är i princip vad som gäller, träningen kommer alltid sist hos mig, vilket är lite synd. :-/ Men du motiverar mig galet mycket till att börja igen! :-) Är ni mer som ett crew med enbart tjejer eller går det killar också? :-)