torsdag 18 oktober 2012
153. Jag var tvungen att förändra någonting, du hade just lämnat mig
Sanningen är att jag har mått piss de senaste veckorna. Och mest legat i fosterställning om kvällarna och sett på gamla tv-serier och inte orkat någonting. Det mesta har varit på minus, men nu börjar jag se en skillnad på då och nu. Därför har det ekat tomt här och i det verkliga livet också. För man måste dö några gånger innan man kan leva. Det är nu livet börjar, va?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
sv: tackar ;D
SvaraRaderaJag vet inte hur du känner, men jag vet hur jag känner. Och jag har också mått piss och det jobbigaste är att jag visar det inte utåt. I skolan, med vänner och med familj är jag levnadsglad och positiv. Vänlig, rolig och alltid med ett leende på läpparna. Men sanningen är att jag dör lite inuti. Jag är så jävla kär. Olyckligt kär. Och det är så hemskt, så jobbigt, så... frustrerande. Men visst, det är nu livet börjar va?
SvaraRaderasv; Din kommentar råkade raderas, men jag hann läsa en bit. Du ska kanske vara glad att du är okär just nu, det betyder att det finns miljoner chanser att BLI KÄR, vilken dag som helst, när som helst. Jag drömde om kärleken i somras, men nu önskar jag bara att alla känslor skulle försvinna. Det vore så mycket enklare...
SvaraRaderaKillen som jag är kär i är min fäktnings-tränare. Han är 22 år (Jag är 15... det är bara ett av många problem), otroligt söt, snäll och omtänksam. I början var han den enda som kom ihåg mitt namn och ibland får jag för mig att det är ‘någonting’ på gång. T.ex. att han säger ”Hej Alva” och ser bara på mig, när det är flera stycken andra omkring. Att han efter träningen kommer fram till mig, spontan-pratar och sedan följer mig till tunnelbanan, att han verkligen lyssnar på mig, att han ler sådär speciellt, att han råkar röra min hand, att han bryr sig… Men jag övertolkar säkert, jag har ingen aning. Men bara att han ser på mig, känns som att det måste betyda något. Hans leende talar sitt eget språk. Och jag är vilsen, så vilsen…