212. Something in the way you move makes me feel like I can't live without you

Periodvis sover jag dåligt. Jag kan inte sova och vaknar hela tiden.
Halsen kliar. Öronen värker.
Det är för kallt. Eller för varmt.
Det är alldeles för många dagar sedan sömnen var tillräcklig
och nu börjar krafterna ta slut.
Jag gäspar konstant under dagen,
men på kvällen springer jag runt och känner inte av någon trötthet alls.
Inte förrän klockan ringer följande dag.

De få timmar jag sover
drömmer jag.
Jag drömmer om att jag flyttat till ett hus jag inte kan kalla för hem.
Där jag tvingas ta mer ansvar än vad jag klarar av.
Jag drömmer för att jag är rädd för att lämna tryggheten.
Jag drömmer om att jag berättar allt jag känner och att du känner likadant,
att du skriker och kallar mig för värdelös, att vi är tio år äldre och lyckliga.
Jag drömmer för att jag är rädd för att bli lämnad.

211. We accept the love we think we deserve

Det senaste från Instagram. (jjeennniiee)
Firar körkortet // Obligatorisk krogbild // Partypeople // Det finaste citatet ur den den finaste låten // Brudar // Swedish House Mafia // Gardells fantastiska bok // Trollunge

210. You don't know how lovely you are

Det är som om tiden har stått stilla. Ingenting har förändrats men allt är annorlunda.

Det är du. Det har alltid varit du.

209. I left because you never asked me to stay

Var inte som alla andra, sa jag naivt. Det ironiska är att senare är du exakt som alla andra.
Men det som är mest ironiskt är att du stjäl mina repliker och att det inte är jag som är räddast.

208. Kan vi snälla sluta vikthetsa nu?

Alla har rätt till sin egen åsikt. Detta är min. Ni behöver inte hålla med mig. Men detta är något som har förstört så mycket och funnits i bakhuvudet i alldeles för många år. Nu ska det inte längre få påverka mig till något sämre.

Jag är så satans trött på detta eviga tjat om ideal, dieter och träning. Jag lovar, nästa person som talar om formen inför beach 13 eller klagar över att hon ätit för mycket i helgen, kommer jag att slå.
Jag orkar inte längre.

Vikthetsen finns överallt. Nu tänker jag inte längre tolerera den. Jag följer inte längre träningsbloggar. Jag håller fast vid att jag aldrig någonsin kommer att prova på dieter. Aldrig sockerstrejka (det är ju bara löjligt). Jag ska aldrig bedöma någon utgående från dess utseende. Jag ska inte jämföra. Jag ska inte tävla om vem som har mest träningsvärk. Låt mig få äta sötsaker och inte träna på en vecka utan ångest. Låt mig få äta vad jag vill när jag vill och hur mycket jag vill. Låt mig få träna hur ofta jag själv vill.

Jag har ingen aning om vad jag väger och vill heller inte veta det. Det spelar egentligen ingen roll. Visst, jag kan en dålig dag få ångest över att jag är två byxstorlekar större än de andra och att magen aldrig kommer att bli platt. Men är inte världen väldigt liten om allt kretsar kring utseendet? Och grundar det inte sig i vikthetsen som kräver en snedvriden kroppsbild? Det spelar ingen jävla roll att jag inte har smala ben eller inte tränar dubbelpass varje dag. Jag accepterar hellre att jag är tjock och lyckligt ovetande om alla krav än att vara smal och aldrig nöjd.

Det spelar ingen roll om ingen är av samma åsikt och jag står ensam i kampen om att stå emot vikthetsen, jag tänker inte längre lyssna och hjärntvättas till en förvrängd uppfattning. Så håll käften, tack!

För att förtydliga: det handlar mer om att acceptera sig själv, inte lyssna på det ätstörda idealet och radera ångesten, än ett tyck-synd-nu.

207. Gråt inte älskling, det du ser betyder ingenting

206. Sometimes your heart is so loud I can't even hear the beat

Det är som att säga ja när du menar nej. Du vågar inte vara ärlig. Du vågar inte visa dig svag. Så du gör det som förväntas och ibland går det fel. Väldigt fel. Det är ångestladdande men du kan inte blunda för länge.

Eller att säga nej fastän du vill säga ja. En motgång kommer springandes emot och du måste fly undan. Du är rädd för att det ska bli som då. Då när makten var utdelad till någon annan och du inte hade modet att gå iväg i tid. Det har blivit till ett djupt sår som aldrig vill läka. Du säger nej och litar inte på någon.

Du säger något som du inte kan stå för, ändå rasar ingenting.

205. I know you´re out of my league but that won't scare me away

3 januari 2013, 10:08
Under 2013 ska jag ta studenten, förstå vem jag är, finna en studieplats, flytta bort från den lyckligaste staden till en ensam storstad och vara lycklig. 2013 kommer att vara och betyda så mycket.

5 januari 2013, 20:52
Inser du att om du vill ha mig kan du få mig så lätt?

9 januari 2013, 22:35
Det är löfte om att detta inte är slutet. Ändå skrämmer det mig mer än någonsin.

204. "Jag vill i mitt få älska någon som älskar mig"

"Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken" är en av de vackraste böcker jag har läst. Den slår till och med den fenomenala tv-serien. De sista kapitlen läste jag extra långsamt, bara för att slutet inte skulle vara så nära. Jag är lite förälskad i Rasmus och Benjamin eller kanske mest i deras kärlek. Läs!

"Om man inte får den man vill ha får man ta vad man får."
"Han faller i en omfamning. Han omfamnas i fallet."

203. People always told me be careful of what you do and don't go around breaking young girls' hearts

Idag skriver jag om det otäcka och försöker hålla känslorna i styr.

203. Would you let me see beneath your beautiful

202. 2013, please be awesome, part 4

OKTOBER

Tröttheten tog över och jag hade svårt att skilja på verklighet och fiktion. Jag hade ofta en fuck-you-attityd som förstörde. Skrev "Tack för att du har gjort mig ännu räddare än tidigare. Tack". Jag såg på "Torka aldrig tårar utan handskar" och dog inombords. Jag lyssnade på podcasts hela tiden.

Jag hade höstlov och firade den finaste nyblivna adertonåringen. Jag avslöjade ett nära kaos som mest var genant och var så rädd för att bli sviken.

Någon gång under de sista dagarna vände det. Jag lämnade hösten, som mest var piss men också hade sina höjdpunkter, bakom mig. Självförtroendet ökade och jag längtade efter vintern.


NOVEMBER

Jag förlorade tilltro och byggde upp en mur, dubbelt större än tidigare, runtomkring mig. Jag försökte reda ut min prestationsångest och hitta skrivglädjen igen. Jag läste böcker om hopplös kärlek och önskade att det inte vore så svårt.

Jag hade en snyggdag. Jag fyllde äntligen 18 år.


DECEMBER

Det blev en lyckad första utgång tillsammans med de bästa för att fira mina aderton år. Jag skrev: "Är du lycklig nu? Nu när det är så lätt att såra." och har nog aldrig varit så rädd förut.

Bilskolan bröt sönder mig totalt och jag var så nära att ge upp. Vi firade en av de bästa vännerna och även om jag förstörde något annat var kvällen lyckad.

Jag fick jullov och tågade ner till huvudstaden med tjejerna för att se på Swedish House Mafia. Julhelgen var sådär mysig som den alltid brukar vara och jag är så tacksam över att vi alla fortfarande är här. Jag klarade körkortet och levde på lycka.

Jag bestämde mig för att glömma känslan som alltid hade varit där och avslutade året minnesvärt. 


2012 var omtumlande, stressigt och innehöll många känslostormar och prestationsångest. Jag bar på en konstant rädsla för närhet och slogs för min ickehörande röst. Självklart hade jag det fantastiskt också. (problemet är ju att jag mest skriver om det mindre bra, och det är just det jag minns bäst) Jag reste till Afrika och fick uppleva Paris. Jag lärde känna underbara människor och förstod hur viktigt det är med vänner. 2013 kommer att vara och betyda så mycket. 2013, var snäll mot mig.

201. If two people are meant to be together, they will eventually find their way back

200. Vad vore jag utan dina andetag

Vårterminen börjar idag. Den sista perioden i gymnasiet inleds som sedan följs av de fruktade studentskrivningarna. En ny träningssäsong, där jag verkligen ska satsa på dansen och utnyttja mina håltimmar med morgonpromenader och hemmagym. Jag älskar nystarter. Detta är vårt år.

199. One day I am going to wake up, roll over on my side and kiss the love of my life good morning

Jag vill inte att hjärtat, som aldrig har varit skörare, blir trasigt igen. Var inte som alla andra. Ljug inte.

198. 2013, please be awesome, part 3

JULI

Jag fick pris för årets bitch och sprang ifrån det som var trasigt, när resten dansade av sig alkoholruset. Jag jobbade mest hela tiden och saknade allt som hade med Senegal att göra. Jag andades dans.

Skrev: "Jag springer från självsäker till ånger till eufori till rädsla. Blundar lite för mycket och går förbi det som inte borde finnas där. Kramar sönder det jag inte vill förlora och kämpar för att inte falla tillbaka."

Jag ångrade, tänkte att allt var mitt fel, och blev avvisad. Igen.

Jag dansade på scenen, gjorde fel steg på fel takt, log tills käkarna krampade, tvinnade mitt hår, befann mig i ett lyckorus och hade sån fruktansvärd träningsvärk. Men det var så värt det. Jag var där på måstekvällarna, när man måste finnas, vara fejkbästis och känna lyckan, och missförstod fyllepratet. Jag skrev, "Du fattas mig. Inte?" och var så trött på slitna hjärtan. Det var åskväder och jag var ensam i ett stort hus och hade ingen att ringa åt och berätta hur rädd jag var.

AUGUSTI

Jag läste böcker om hur det känns när det tar slut. Upptäckte falskhet som var för nära. Jag avslöjade min rädsla för klassrum och tyckte att sommaren var över alldeles för fort. Jag var stressad, hade ingen tid för att bara andas, och fick tillbaka mina sömnsvårigheter som förstörde koncentrationen.

Det mesta var: fan fan fan, och gav mig den värsta ångesten någonsin, som fortfarande bränner. 

Modevisningen var fenomenal och därmed årets bästa dag. Jag saknade dansbrudarna, och någonting annat som fattades, när allt var över. Jag var tillbaka i en verklighet som enbart gav mig panik.


SEPTEMBER

Jag inledde en ny träningssäsong, med mål som sprack ganska fort. Självdisciplin finns inte. Studentskrivningarna kom emot och allt bestod av stress och rädsla för att inte klara sig.

Jag känslostormade en hel del och försökte att inte låtsas om att jag var så sårbar. Jag slutade att se mig själv i spegeln, eftersom något inom mig gick sönder varje gång. Hyn var som värst just då.

Jag var trött på fördomar, rykten och skitprat och längtade till en annan stad. Allt var så skrämmande tyst. Jag var rädd för att vara ensam, men fungerade inte med tvåsamhet. Skrev: "Jag känner ingenting samtidigt som jag känner allting."

Jag övningskörde och körkortet kändes väldigt långt borta.

197. I can tell by the way you carry yourself that you've been hurt by someone else

I know everything happens for a reason,
but sometimes I wish I knew what that reason was.

196. Jag minns mitt rum i ditt hjärta

Jag har aldrig tyckt om nyårsafton.

Vi taggar till, fixar och talar om allt som tynger. Vi ska göra kvällen bra.

Jag vinglar runt bland okända människor jag inte vill lära känna. Låtsas dansa lite och starta konversationer som avslutas innan de har hunnit börja. Kramar vänner. Ringer de som inte är där.

Jag halkar runt halva staden och klagar över mitt skoval. Skakar hand och presenterar mig för de som har glömt. Kramar sönder samveten och missförstår lite.

Tålamodet försvinner och kaos skapas för någon minut och inget blir som det till en början var tänkt.
Ändå vill jag säga att det var ett bra och minnesvärt avslut på 2012.

2013, var snäll mot mig.