268. Who will love you? Who will fight? Who will fall far behind?

267. Your love never fails it never gives up it never runs out on me

Jag bjuder på lite boktips.

Himlen börjar här av Jandy Nelson handlar om den allra djupaste sorgen och kärleken och dess förbjudna känslor. Huvudpersonen Lennie försöker hantera sorgen efter sin avlidna syster samtidigt som hon upplever kärlek för första gången. Språket i boken är hjärtskärande bra. Allt känns så äkta. Läs!

Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg är en av mina absoluta favoriter i bokhyllan. Den handlar om rädslan för tvåsamhet, hur det känns att vara kär, otrohet och känslostormar. Filip har alltid avslutat relationer innan de hunnit börja på grund av rädslan av att någon ändå kommer att bli sårad i slutet. Det charmigaste draget i boken är att kapitlen inte alltid är i kronologisk ordning. Läs!

1Q84 av Haruki Murakami är uppdelad i tre olika delar. Trilogin handlar om Aomame och Tengo, deras oförglömliga möte i barndomen, deras åtskilda liv i den nya världen 1Q84 (istället för 1984) och vägen tillbaka till varandra. Däremellan händer mycket oförklarligt. Boken tillhör inte genren jag är van vid att läsa, ändå slukade jag alla tre böcker på ett par veckor. Läs!

266. I hope you think of me when I'm thinking of you

Det bästa med att jobba på dagis är de stunder barnen är alldeles ljuvliga.

Som när en fyraårig flicka pekar nervöst på en av de äldre pojkarna och viskar "den pojken tänker jag gifta mig med när jag blir stor" i mitt öra. Hon är så kär så kär. Hon följer efter honom vart han än går, säger hans namn i varje mening hon uttalar och ritar teckningar med hjärtan som hon ger åt honom.
När de tror att ingen ser pussas de lite i smyg.

Eller som när en treårig flicka och en pojke som nyss fyllt tre år tar en paus mitt i maten för att hinna pussas. Sen fnissar de så mycket att de har svårt att fortsätta att äta. "En till?" frågar någon,
och så pussas de igen.

Eller som när en liten pojke stannar upp sin lek bara för att säga att han tycker att jag har fint hår idag.

Eller som när de kryper upp i min famn för att bättre kunna lyssna på sagan jag läser. Jag läser tills jag kan varje mening utantill och benen har domnat bort. Ändå är det alltid en liten röst som säger
"läs en gång till!"

Eller som när de frågar "ska du redan gå?" när mitt skift är slut för dagen.

265. Your voice is my favorite sound

You never realize how much you like someone
until you watch them like someone else.

264. Kunde du älska mig om jag föll i tusen bitar?

Jag kan inte vara mitt bästa jag just nu.
Det är för mycket som bidrar till osäkerhet.
Hårteser faller över ögonen likt sköldar som tar emot alla smällar jag inte kan ta.

Men i mörkret glömmer jag bort att gömma mig.
Det är en för liten yta och för många människor.
Vi står alla mot vår vilja tätt intill varandra, försöker hitta takten till musiken och bildar ett vi.
Alkoholen i kroppen ger ett tillfälligt självförtroende
och jag låter det som alltid händer hända igen.

Sen tänker jag på dig. Men du då? Ska du aldrig vara här?

263. Sometimes you will never know the true value of moment until it becomes a memory

262. Before you start a war you better know what you're fighting for

Önskerubrik - Mitt idealjag

Här tänker jag strunta helt i utseendet. Fastän en fin hy inte alls skulle skada. Det är det enda som fortsättningsvis är lite jobbigt utseendemässigt.

Mitt idealjag är stark, så att jag kan tillåta mig själv att vackla till, nästan ramla, men aldrig så pass mycket att jag inte kliver upp igen. Och lär sig av sina misstag.
Mitt idealjag är självsäkrare än nuläget. Så att jag aldrig går små omvägar för att undvika det jag är rädd för. Mitt idealjag står alltid för det jag säger och gör, är mindre självkritisk och vågar ta mera plats och ha en högre röst. Tänker sällan på vad andra tycker.
Mitt idealjag skrattar högt och håller inte tillbaka tårarna. Är inte heller rädd för att uttrycka sin åsikt.
Mitt idealjag överanalyserar inte minsta detalj och är mera impulsiv.
Mitt idealjag har lärt sig att älska.

261. Oh honey, you can't break a broken heart

Jag har inte haft mycket internettid den senaste veckan. Jag har haft fullt upp med att byta jobb och vakna tidiga morgnar, lära mig nya barnnamn, gå på loppis, skriva det sista inträdesprovet och skrämmas av hur fort livet kan ta slut.

260. Vi har tagit studenten

I lördags tog vi studenten. Tänk att vi klarade det ändå.

Jag klarade det. Jag fick min mössa.
Jag sitter med tårarna i ögonen under talen och tänker att det verkligen är över nu. Jag säger hejdå till klasskamrater jag kanske aldrig riktigt lärde känna lika väl som jag önskat och tackar lärarna för allt stöd. Jag firar tillsammans med släkt och vänner med god mat och champagne. De bästa brudarna och jag åker senare iväg till staden med lyxstil. I vimlet dansar jag trots trängseln, skrattar, kramas, svettas och ler så stort jag bara kan. Jag hinner tänka att just nu är jag lycklig, stolt och tacksam. Fastän allt är i en enda dimma gör det ingenting, för jag har tagit studenten.

Under dessa tre år har jag vuxit ur mitt tonårsjag och blivit lite mer vuxen. Nu ska jag plötsligt ta ett kliv ur en trygghet som alltid varit där. Nu ska jag klara mig själv.

VI HAR TAGIT STUDENTEN. VI HAR TAGIT STUDENTEN. FY FAN, VAD VI ÄR BRA.