Jag kan inte vara mitt bästa jag just nu.
Det är för mycket som bidrar till osäkerhet.
Hårteser faller över ögonen likt sköldar som tar emot alla smällar jag inte kan ta.
Men i mörkret glömmer jag bort att gömma mig.
Det är en för liten yta och för många människor.
Vi står alla mot vår vilja tätt intill varandra, försöker hitta takten till musiken och bildar ett vi.
Alkoholen i kroppen ger ett tillfälligt självförtroende
och jag låter det som alltid händer hända igen.
Sen tänker jag på dig. Men du då? Ska du aldrig vara här?
så himla fint skrivet.
SvaraRadera