It´s not what I feel about him,
it´s what I don't feel for anybody else.
onsdag 14 november 2012
måndag 12 november 2012
166. I wonder if my best would have ever been enough for you
15 oktober 2012, 20:21
Chocken efter trauma med pojkar som inte fattar ord med tre bokstäver skakar om tillvaron och ger löften om evig ensamhet.
27 oktober, 16:05
För ett ögonblick blir jag rörd och glömmer bort var jag är och det är just då det slår mig. Det slår mig så våldsamt att jag vill skratta för att det är så absurt. Det är just då jag inser att ni hade rätt hela tiden.
12 november, 15:24
Det är som att falla för någon man aldrig kan få.
Chocken efter trauma med pojkar som inte fattar ord med tre bokstäver skakar om tillvaron och ger löften om evig ensamhet.
27 oktober, 16:05
För ett ögonblick blir jag rörd och glömmer bort var jag är och det är just då det slår mig. Det slår mig så våldsamt att jag vill skratta för att det är så absurt. Det är just då jag inser att ni hade rätt hela tiden.
12 november, 15:24
Det är som att falla för någon man aldrig kan få.
söndag 11 november 2012
fredag 9 november 2012
164. I fell in love last night and I was dancing the whole way home
Jag har aldrig varit en mönsterelev. Aldrig varit bäst. Jag är hon som lärare aldrig lär sig namnet på och snabbt blir bortglömd. Det är visserligen mitt eget fel, eftersom jag inte tar stor plats och syns så pass lite. Men jag kan leva med det, att vara en i mängden och inte ihågkommen efteråt. Däremot tål jag inte lärares favorisering utav elever (det gäller i alla klassrum och träningssalar). Favoritelever. De som alltid kan och vet allt och alltid syns och hörs. Jag tål det inte.
För ett par månader sedan skrev jag om något som berörde mig och för en liten stund var mina ord överallt och jag fick höra så mycket positivt att jag hade svårt att förstå vad som hände. Den bubblan sprack lika snabbt som den uppkom. Visst är jag besviken, men också stolt, för det var det bästa jag någonsin har skrivit (och kommer att skriva). Varje blogginlägg, essä, textkompetens eller uppsats består framför allt av press från alla andra som alltid svarar med ett "men du kan ju skriva" på mina suckar, men främst mina egna krav och min ångest.
Jag vet att kraven är för höga och att det är därför jag har så svårt att vara nöjd. Ändå blir jag så arg, irriterad och besviken att ögonen tåras av all aggression och jag tappar allt hopp om framtidsdrömmar, för jag vet inte längre vad jag är bra på. Det skrämmer mig att jag inte har en aning om nästa höst. Och vårens studentskrivningar innan dess är något jag fasar inför.
Jag har inte längre någon motivation för att skriva. Jag tvivlar för mycket på mig själv och tycker att allt bara blir skit. Nej, jag kan inte skriva. Och det bevisar även kritiken och alla andras fantastiska texter. Det kanske låter som om jag är avundsjuk, men jag försöker bara reda ut prestationsångesten och förklara varför det är så tomt här nu.
Så vad gör man när man inte är tillräcklig någonstans och inte vet vad man ska göra resten av livet?
För ett par månader sedan skrev jag om något som berörde mig och för en liten stund var mina ord överallt och jag fick höra så mycket positivt att jag hade svårt att förstå vad som hände. Den bubblan sprack lika snabbt som den uppkom. Visst är jag besviken, men också stolt, för det var det bästa jag någonsin har skrivit (och kommer att skriva). Varje blogginlägg, essä, textkompetens eller uppsats består framför allt av press från alla andra som alltid svarar med ett "men du kan ju skriva" på mina suckar, men främst mina egna krav och min ångest.
Jag vet att kraven är för höga och att det är därför jag har så svårt att vara nöjd. Ändå blir jag så arg, irriterad och besviken att ögonen tåras av all aggression och jag tappar allt hopp om framtidsdrömmar, för jag vet inte längre vad jag är bra på. Det skrämmer mig att jag inte har en aning om nästa höst. Och vårens studentskrivningar innan dess är något jag fasar inför.
Jag har inte längre någon motivation för att skriva. Jag tvivlar för mycket på mig själv och tycker att allt bara blir skit. Nej, jag kan inte skriva. Och det bevisar även kritiken och alla andras fantastiska texter. Det kanske låter som om jag är avundsjuk, men jag försöker bara reda ut prestationsångesten och förklara varför det är så tomt här nu.
Så vad gör man när man inte är tillräcklig någonstans och inte vet vad man ska göra resten av livet?
tisdag 6 november 2012
163. En anonym urna är allt som finns kvar
Jag ryser fortfarande vid tanken.
Allt är äckligt nära med stängda ögon och
jagvillintejagvillintejagvillinte.
Försvinn.
Samtidigt som det är aningen uttjatat och no big deal.
Men i vissa stunder när
allt påminner om det som borde vara förträngt
tappar jag balansen.
Den där muren jag har byggt upp så länge har rivits ner
och byggts upp dubbelt så stor.
Och jag har förlorat all tilltro och varken ni eller jag
säger någonting längre.
Jag går med huvudet högt ändå.
Allt är äckligt nära med stängda ögon och
jagvillintejagvillintejagvillinte.
Försvinn.
Samtidigt som det är aningen uttjatat och no big deal.
Men i vissa stunder när
allt påminner om det som borde vara förträngt
tappar jag balansen.
Den där muren jag har byggt upp så länge har rivits ner
och byggts upp dubbelt så stor.
Och jag har förlorat all tilltro och varken ni eller jag
säger någonting längre.
Jag går med huvudet högt ändå.
måndag 5 november 2012
162. När du kommer ska jag sitta här och ta allt som du ger mig. Och när du går vet jag att du snart är här igen
Nej, det är besvikelsen som är värst.
torsdag 1 november 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)