Jag har aldrig varit en mönsterelev. Aldrig varit bäst. Jag är hon som lärare aldrig lär sig namnet på och snabbt blir bortglömd. Det är visserligen mitt eget fel, eftersom jag inte tar stor plats och syns så pass lite. Men jag kan leva med det, att vara en i mängden och inte ihågkommen efteråt. Däremot tål jag inte lärares favorisering utav elever (det gäller i alla klassrum och träningssalar). Favoritelever. De som alltid kan och vet allt och alltid syns och hörs. Jag tål det inte.
För ett par månader sedan skrev jag om något som berörde mig och för en liten stund var mina ord överallt och jag fick höra så mycket positivt att jag hade svårt att förstå vad som hände. Den bubblan sprack lika snabbt som den uppkom. Visst är jag besviken, men också stolt, för det var det bästa jag någonsin har skrivit (och kommer att skriva). Varje blogginlägg, essä, textkompetens eller uppsats består framför allt av press från alla andra som alltid svarar med ett "men du kan ju skriva" på mina suckar, men främst mina egna krav och min ångest.
Jag vet att kraven är för höga och att det är därför jag har så svårt att vara nöjd. Ändå blir jag så arg, irriterad och besviken att ögonen tåras av all aggression och jag tappar allt hopp om framtidsdrömmar, för jag vet inte längre vad jag är bra på. Det skrämmer mig att jag inte har en aning om nästa höst. Och vårens studentskrivningar innan dess är något jag fasar inför.
Jag har inte längre någon motivation för att skriva. Jag tvivlar för mycket på mig själv och tycker att allt bara blir skit. Nej, jag kan inte skriva. Och det bevisar även kritiken och alla andras fantastiska texter. Det kanske låter som om jag är avundsjuk, men jag försöker bara reda ut prestationsångesten och förklara varför det är så tomt här nu.
Så vad gör man när man inte är tillräcklig någonstans och inte vet vad man ska göra resten av livet?
Man söker inspiration i vardagen. Vänner, musik, böcker eller till och med något så simpelt som en dålig tv-serie. Tänd massa ljus, sätt en penna i handen och skriv. Skriv ord som dyker upp. Tankar, drömmar, idéer. Riv ut sidan, knöggla ihop och släng i papperskorgen. Börja om.
SvaraRaderaHar du någon favoritplats? Jag har ett bibliotek som jag älskar, dit går jag och sitter länge, länge tills jag mår lite, lite bättre. Det hjälper för en stund.
Lycka till, du klarar det.
Ska du ta studenten 2013? I sådana fall sitter vi i samma båt. Jag vet inte vad jag är bra på längre, och jag vet inte om skrivandet tar mig någonstans. Vad är tillräckligt bra inom skrivandet för att lyckas? Jag känner precis som du, och varje dag på väg hem tåras mina ögon och vredet växer. Att inte veta vad man vill bli, när man kan bli vad som helst, känns så jävla tungt. <3
SvaraRaderaJag tror ärligt talat att du är min tvilling...
SvaraRaderaJag drömmer nämligen också om att bli journalist (sedan årskurs sex), svensklärare, skolkurator, sjukgymnast. Men att aldrig sluta skriva, vart jag än hamnar. Drömmen är självklart Journalisthögskolan i Stockholm, mitt mål just nu är att naila alla MVG:n i skolan, få så högt snitt jag bara kan få. Jag har i panik gråtit många kvällar, i och med att jag känner mig så vilse i mig själv. Jag vill jobba på kultursidan i en tidning, skriva krönikor och allmänt trivas utan att bli utnyttjad. Samtidigt känner jag oron över att inte få jobb som journalist, trots en hård och lång utbildning, då alla helt plötsligt vill plugga till det. Din au pair dröm behöver du tänka över, vill du det tillräcklig mycket är det bara att dra iväg. För sådana drömmar skadar inte, du upptäcker världen, du lär känna dig själv och du stärker dig själv framför allt. Tipset min brorsa gav mig var att - stanna upp efter studenten. Så på flaket vetandes att ditt snitt är så högt du lyckades få, du gjorde ditt bästa, och att du är lycklig över att ta ett nytt steg i livet. Men, pausa. Att vila något år, två, tre efter studenten. Hitta sig själv, skriva, jobba, umgås, och sedan börja plugga. För egentligen, hur kan jag som 18-åring veta vad jag vill syssla med fram tills jag är 65?
Jag glömde för en stund att du bodde i Finland. Men dig förstår jag då helt och hållet, se bara till att ge järnet på de studentskrivningarna. Och jag tvekar inte ens för en sekund att du kommer att misslyckas med de. Inte ens för en sekund. Dröm högt, men realistiskt. Dröm så att du inte faller. Kör på bara, gör vad fan du vill. :) <3
SvaraRaderaOch den bilden du har av Sverige är sann, men att kämpa som jag gör just nu med att få högsta betyg i alla kurser ger mig praktiskt taget inget liv. Jag hinner inte ses med vänner, hinner inte träna, ses med pojkvännen och många gånger inte ens med familjen. Det är energikrävande som bara den. Jag tycker att du också borde pausa lite, för ärligt talat, vill man för mycket på samma gång vet man tillslut inte längre vad man vill. Och jag tror att både jag och du skulle kunna bli riktigt bra journalister, bara om vi vill. <3
du skriver fantastiskt bra.
SvaraRaderasv: åh tack. måste bara få säga att när jag hittade din blogg fann jag inspiration. du är så stark.
SvaraRaderaÅh darling! Du har talang. Tvivla inte på dig själv :) Go for it girl och ta världen med storm!<3
SvaraRaderaMen släpper allt, man slutar med allt kreativt för ett tag , upptäcker hur livet blir en gråsörja, sen när man känner lusten pirra i fingertopparna skriver man, då skapar man, och så slutar man fucking bry sig om vad andra tycker, vad man själv tycker, slutar tänka att någon skriver bättre, och så skriver man från hjärtat och vet att ingen kunde ha beskrivit just det du kände bättre, för det var dina känslor.
SvaraRaderaDet är vad som brukar hända mig och hur jag försöker lösa allt, det är så jävla svårt.