163. En anonym urna är allt som finns kvar

Jag ryser fortfarande vid tanken.
Allt är äckligt nära med stängda ögon och
jagvillintejagvillintejagvillinte.
Försvinn.
Samtidigt som det är aningen uttjatat och no big deal.
Men i vissa stunder när
allt påminner om det som borde vara förträngt
tappar jag balansen.
Den där muren jag har byggt upp så länge har rivits ner
och byggts upp dubbelt så stor.
Och jag har förlorat all tilltro och varken ni eller jag
säger någonting längre.
Jag går med huvudet högt ändå.