176. Aderton fucking år

En liten förhandsvisning inför lördagens festligheter.
Idag är det min födelsedag och jag fyller äntligen 18 år. Grattis till mig!

175. I'll always care

174. Keep your heart strong

Det är en skitmåndag där exakt allt går åt helvete, så jag äter choklad och fuldansar så mycket jag hinner.

173. Fuck society's idea of beauty

Idag är jag snygg.

Det är fortfarande lite tabu att säga så, att ge sig själv beröm och inte tycka att man är för fet, har en dålig hårdag, har fel kläder och problemhy. För det är ju det allt kretsar kring. Utseendet. Och den ständiga jämförelsen. Helst ska du också vara dålig på att ta emot komplimanger. Säga "äh, nej" istället för "tack".

Det räknas nämligen snabbt som skryt och egocentriskt. Det kallas för uppmärksamhetsbehov som går i kras när dessa snyggdagar förevigas på Instagram och fiskar likes utan att få den beräknade bekräftelsen. Jag är trött på förbjudet att tycka att man ser bra ut. Men jag är också trött på just uppmärksamhetsbehov. Detta konstanta byte av profilbilder och Instagrambilder där orsaken tydligt är mängden likes, bara för att se hur många som tycker om dig. Vad spelar det för roll om inte du tycker om dig själv? Kan vi inte alla satsa på att börja tycka om oss själva, inte bry oss så mycket om utseende och medge att vi är snygga utan att jämföra oss med alla andra? Det är inte lätt, jag vet. Det är en kamp mot självförtroendet som tycks pågå i en evighet.

Just idag är jag snygg och jag skäms inte för att säga det.

Att jag skriver detta beror inte på mitt uppmärksamhetsbehov. Det handlar om att vår samtid har så svårt att acceptera att man kan tycka om sig själv, hur många knep Blondinbella än har.

172. Precis där din axel blir till hals

I think that the whole point of being with someone
is so you can talk to them and let go of everything,
and even when you are at your worst, they still like you,
they still want to speak to you and care about you.

171. I've waited a hundred years, but I'd wait a million more for you

Min sista vecka som underårig har jag:

varit lycklig.
sett Twilight på bio och blivit lite löjligt kär.
ägt fel klädesplagg.
dansat.
köpt snyggaste klänningen, som bara kan bäras upp av självförtroende,
och taggat till inför min födelsedag.
varit på teater om ensamhet.

Det är sju fucking dagar kvar nu. Sju dagar tills jag är 18.

Imorgon väntar förresten körning på halkbana. Jag är livrädd.

170. Darling don´t be afraid, I have loved you for a thousand years

169. Första gången som du ska falla ner i gråt, första gången som du ska tigga om förlåt

Jag läser om hopplös kärlek
och önskar att det inte vore så svårt.

168. Love when you're ready, not when you're lonely

Det är som att dagdrömma så pass mycket att det inte längre går att se vad som är verkligt.
Sanningen suddas ut en aning och ersätts med något annat. Det realistiska finns inte där.
Eller som att vilja gråta åt filmrepliker i ett klassrum för att det där kunde kanske vara jag.
Det är som att ta avstånd endast för att det är en vana. Det spelar ingen roll vilka ord som blir sagda. Rädslan övervinner allt annat.

167. It´s you, it´s always been you

It´s not what I feel about him,
it´s what I don't feel for anybody else.

166. I wonder if my best would have ever been enough for you

15 oktober 2012, 20:21
Chocken efter trauma med pojkar som inte fattar ord med tre bokstäver skakar om tillvaron och ger löften om evig ensamhet.

27 oktober, 16:05
För ett ögonblick blir jag rörd och glömmer bort var jag är och det är just då det slår mig. Det slår mig så våldsamt att jag vill skratta för att det är så absurt. Det är just då jag inser att ni hade rätt hela tiden.

12 november, 15:24
Det är som att falla för någon man aldrig kan få.

165. It hurts because it mattered

164. I fell in love last night and I was dancing the whole way home

Jag har aldrig varit en mönsterelev. Aldrig varit bäst. Jag är hon som lärare aldrig lär sig namnet på och snabbt blir bortglömd. Det är visserligen mitt eget fel, eftersom jag inte tar stor plats och syns så pass lite. Men jag kan leva med det, att vara en i mängden och inte ihågkommen efteråt. Däremot tål jag inte lärares favorisering utav elever (det gäller i alla klassrum och träningssalar). Favoritelever. De som alltid kan och vet allt och alltid syns och hörs. Jag tål det inte.

För ett par månader sedan skrev jag om något som berörde mig och för en liten stund var mina ord överallt och jag fick höra så mycket positivt att jag hade svårt att förstå vad som hände. Den bubblan sprack lika snabbt som den uppkom. Visst är jag besviken, men också stolt, för det var det bästa jag någonsin har skrivit (och kommer att skriva). Varje blogginlägg, essä, textkompetens eller uppsats består framför allt av press från alla andra som alltid svarar med ett "men du kan ju skriva" på mina suckar, men främst mina egna krav och min ångest.

Jag vet att kraven är för höga och att det är därför jag har så svårt att vara nöjd. Ändå blir jag så arg, irriterad och besviken att ögonen tåras av all aggression och jag tappar allt hopp om framtidsdrömmar, för jag vet inte längre vad jag är bra på. Det skrämmer mig att jag inte har en aning om nästa höst. Och vårens studentskrivningar innan dess är något jag fasar inför.

Jag har inte längre någon motivation för att skriva. Jag tvivlar för mycket på mig själv och tycker att allt bara blir skit. Nej, jag kan inte skriva. Och det bevisar även kritiken och alla andras fantastiska texter. Det kanske låter som om jag är avundsjuk, men jag försöker bara reda ut prestationsångesten och förklara varför det är så tomt här nu.

Så vad gör man när man inte är tillräcklig någonstans och inte vet vad man ska göra resten av livet?

163. En anonym urna är allt som finns kvar

Jag ryser fortfarande vid tanken.
Allt är äckligt nära med stängda ögon och
jagvillintejagvillintejagvillinte.
Försvinn.
Samtidigt som det är aningen uttjatat och no big deal.
Men i vissa stunder när
allt påminner om det som borde vara förträngt
tappar jag balansen.
Den där muren jag har byggt upp så länge har rivits ner
och byggts upp dubbelt så stor.
Och jag har förlorat all tilltro och varken ni eller jag
säger någonting längre.
Jag går med huvudet högt ändå.

162. När du kommer ska jag sitta här och ta allt som du ger mig. Och när du går vet jag att du snart är här igen

Nej, det är besvikelsen som är värst.

161. Baby, I'm not like the rest