söndagen den 22:e september 2013

298. Om ett avslut

Efter en lång tid med brist av inspiration ger jag upp. Jag kommer nu att avsluta denna blogg.

Under de senaste månaderna har det inte varit roligt alls att blogga, mer jobbigt. Jag har ingenting att skriva, förutom att upprepa allt jag någonsin skrivit förut. Jag är trött på att skriva om det som gör ont. Trött på att linda in det i något som ingen förstår. Trött på att i efterhand läsa och känna mig patetisk. Jag har känt mig tvungen att publicera ett inlägg när datumen har för stort avstånd mellan sig och resultatet blir halvhjärtat. Det är inte så jag vill ha det.

Så idag säger jag farväl och framförallt TACK.
Tack till er som tappert läst även om innehållet har sinat. Tack för allt stöd och alla fina ord.

Jag är ändå inte säker på att jag ska kunna släppa bloggvärlden helt. Om det är någon som önskar kan jag länka den eventuella nya adressen här senare.

Tack och förlåt. Tack och hej då.

måndagen den 16:e september 2013

297. Hälften av dom som älskar exploderar

Det brister lite varje gång du säger hej.
Varje gång jag har lyckats lappa ihop mitt lilla hjärta kommer du tillbaka
för att omedvetet riva upp såren igen.
Pang, säger det,
så står jag där med hjärtat i handen och låter dig slita bort varje litet plåster utan att blinka.
Du talar om henne
och jag ger dig råd om hur du inte ska mista henne
när jag egentligen vill skrika:
MEN JAG DÅ? VAD HÄNDER MED MIG NÄR JAG MISTER DIG?
För varje litet panikartat ord från dig och stöttande svar från mig
hugger det till i hjärteroten.
Det handlar inte längre om några ytliga sår som lite plåster kan vårda.
Du skapar de djupa såren som aldrig hinner läka och får ärr som vägrar försvinna.
Och jag står bara där, alldeles försvarslös och blottad.
Jag står där
och plockar fram hjärtat ur sin trygga sköld och säger "såra mig. slå då."
Jag hör dina ord som är till för att smickra,
men allt jag känner är smärtan från dina osynliga slag.
Hon skadar dig lika mycket som du skadar mig.
Kan du inte se det?
Lämnar du henne om jag lämnar dig?

lördagen den 14:e september 2013

295. Don’t you ever say I just walked away, I will always want you

Jag är hemma nu.
Jag ska passa på att krama om lillkillen och alla andra som jag saknat så mycket
innan jag tågar ner igen på söndag.

lördagen den 7:e september 2013

293. You taught me how to feel the butterflies over and over again

Studielivet har startat på allvar nu. Jag går på intressanta föreläsningar där deadlines redan har dykt upp, läser den allra finaste boken en gång till och tycker fortfarande att staden är skrämmande stor. Jag försöker bli lite mer kreativ i min matlagning, går på gulisöl och träffar nya vänner och glömmer bort att skriva om allt som snurrar i mitt huvud.