söndag 7 juni 2015

305. Låt mig få sova

Saker jag inte kommer att sakna med Åbo: 

- Grannarna
- Grannarnas oljud
- Grannarnas nattliga vanor
- Nämnde jag grannarna? 

lördag 6 juni 2015

304. Sommarlov på riktigt

Imorgon åker jag hem. Nu börjar sommarlovet på riktigt. I tretton veckor ska jag jobba, skriva den sista essän, läsa böcker som inte tillhör någon kurslitteratur, förhoppningsvis få njuta av lite sol, äta sommarmat, spendera helger vid villan och gå inledande praktik.

Det andra Åboåret har varit både ledsamt och fantastiskt. Jag har kämpat mig igenom svåra kurser, gråtit, lärt mig tycka om litteraturvetenskap, surat, skrattat mycket, festat, gjort bort mig, rest och mycket mer. Hösten var inget vidare, men våren var desto bättre. Nu hoppas jag på en lugn sommar med mycket sol innan det tredje Åboåret börjar. 

tisdag 2 juni 2015

303. Books are proof humans can do magic

Som den självutnämnda språkpolis jag är irriterar jag mig ofta över eller fnissar åt språkfel,
som till exempel dessa:

 - Särskrivningar. Det finns inget värre än särskrivningar.

- När det skrivs eller sägs vi när en egentligen syftar på en själv. Mammabloggare brukar vara expert på detta och skriver ofta vi när de menar bebisen. Förhoppningsvis är det bara bebisen som har haft skrikfest eller växt ur storlek 52 och inte mamman också. 

- Svenskar som envisas med att kalla Helsingfors för Helsinki.

- Svenskar som uttalar mobbning som mobbing, terapeut som terapeft och euro som evro

- När det blir fel med var och vart och han och honom

- Att de som kommer från de södra delarna av landet säger söka när de menar hämta och slänger dit ett tillika i ungefär varannan mening kommer nog aldrig sluta vara roligt.

- Namn som inte skrivs med stor begynnelsebokstav.

- Alla dessa översättningar från finska till svenska som bara blir fel. 

Observera att jag inte påstår att jag själv skriver felfritt trots att jag titulerar mig själv som språkpolis! Jag stavar ofta fel och har ibland svårt att se syftningsfel.

lördag 30 maj 2015

302. Sjung om studentens lyckliga dag



För två år sedan tog jag studenten. Det känns som om det var minst fem år sedan. Gymnasielivet känns så långt borta. Samtdigt som det känns som det var ungefär förra veckan vi firade att vi fått de efterlängtade mössorna.

Studentdagen är kanske ett vemodigt hejdå för vissa och ett glädjande hejdå för andra åt tryggheten som en småstad och ett litet gymnasium medför. Det är det som kommer efter alla smörgåstårtor och champangeskålar som är äventyret en har väntat på. Gymnasietiden är den tid en formas in i vuxenlivet, tiden efter gymnasiet är den tid en börjar vara vuxen på riktigt.

För två år sedan flyttade jag till Åbo för att studera svenska. Det bästa med att studera svenska och litteraturvetenskap är att jag hela tiden blir påmind om hur mycket jag tycker om att läsa och skriva samt att omges av människor som tycker om ämnet precis lika mycket som en själv. Studielivet är inte alltid enkelt med långa inlämningsuppgifter, omöjliga tentor och alla fester som också ska hinnas med. Men det är värt det. Jag skulle inte vilja studera något annat eller bo någon annanstans. Jag ångrar inte att jag började med studierna direkt efter studenten utan ett äventyrligt mellanår som så många andra gjorde. Alla stora val jag tog efter studentdagen och gjorde sommaren så onödigt stressig var alldeles rätta. Jag valde rätt och det är jag nu mycket glad över.

Stort grattis till alla er som tagit studenten idag! Njut av dagen!

301. Your only limit is you

Tentan vi stressat över sedan december och pluggat inför hela våren är äntligen skriven. Så igår firade vi att vi klarade av tentan som beskrivits som tenthelvetet, fått sommarlov och bara har en vecka kvar i Åbo denna vår.

300. Hej igen

Det har gått nästan tre år sedan jag skrev här senast. Jag vet att jag är  o m ö j l i g  med detta bloggbytande, men det finns en rastlöshet när det gäller mig och bloggar. Devote.se passade inte riktigt mig. Jag slutade att tycka om formatet och började sakna min gamla blogg.

Här finns mina tonår. All ångest, all glädje och alla förhoppningar. Mitt tonåriga jag var ärlig, osäker och ganska ledsen. Mitt tjugoåriga jag har blivit rädd för den brutala ärligheten, är självsäkrare och lite gladare.

Visst, jag kunde starta en ny blogg. Men istället fortsätter jag här, två och ett halvt år senare. Mycket har hänt sedan dess. Jag bor nuförtiden i Åbo var jag lever ett studieliv.

Välkomna.