Jag är fast vid de drömmar som inte är verklighet.
Jag är fortfarande rädd för att möta människor som är bättre
och är tvungen att fokusera blicken och knyta nävarna för att kunna gå förbi.
DU FATTAS MIG. INTE?
Jag vill inte förlora orden jag aldrig ska få höra igen.
Jag är trött på sommaren, lögner, hårda ord och slitna hjärtan.
Kan det inte vara höst och okej nu?
Jag får frågan "Hur ska du någonsin klara dig själv?" alldeles för ofta
för att tro på att jag ska lyckas med ensamhet.
Things goes better, det är bara en tidsfråga. Tro mig.
SvaraRadera