Jag har inte den rätta känslan och hatar de falska bästis relationerna som uppstår och vill undvika drama. Jag är omgiven av de finaste människorna som finns och försöker smälta in bland massan. Träffar människor jag inte har sett på flera månader och undrar varför allt går så långsamt. Som om tiden står stilla, vi är bara på olika platser.
Jag tvivlar på någons hemstad och vet mer fakta om dess vägar än de som är bosatta där. Skrattar åt kaxigheten och fryser fastän det är sommar. Jag blir rörd av någon annans goda hjärta och lyssnar på sanningen tre år för sent. Man måste genomgå motgångar för att växa som människa och kanske just detta är ett sådant ögonblick.
Älskar den allra sista meningen. Jag tror på det så mycket.
SvaraRadera