Jag är rädd för mycket.
Mörker. Äckliga kryp. Trånga utrymmen.
Sjukdomar. Att få ett söndrigt hjärta. Att bli lämnad ensam.
Men mest är jag rädd för
att se möjligheter försvinna, att jag aldrig fick chansen.
Så därför kastar jag mig ut,
i det som jag gör mig livrädd, och hoppas på att jag inte faller.
Och om jag faller,
önskar jag att jag reser mig upp igen och är starkare än någonsin.
Rakt in i hjärtat.
SvaraRadera