Det är en försommarnatt som hunnit bli mörk och kall. Vi sitter i ett okänt kök när de flesta har gått. Förlänger tiden en aning. Jag talar lite för snabbt, snubblar på ord och slutar att tänka. Glömmer bort mitt egentliga sällskap som inte är här. Inte just nu. Jag skakar på huvudet. Skrattar lite.
Det är sommar och det är meningen att vi ska känna så mycket, men jag känner ingenting. Möjligen ångest. Innan jag höjer rösten och går därifrån, talar jag om allt som tynger och sviker vänner. Jag tappar bort den tillfälliga tryggheten och därför också mig själv bland folkmassan.
Det är en höstkväll och allt är strålande tills bakgrunden slår mig i ansiktet. Jag backar. Kryper undan all stolthet. Jag glömmer bort att det inte längre berör mig. Biter ihop och tvingar mig själv att kunna vara på samma ställe som den som söndrat mig. För där finns även de välkända ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar