Undviker
tankar
som
gör
ont ont ont
tills
de
slår
tillbaka
hårdare
än
tidigare.
Det
onda
gör
för
ont
för
att
det
någonsin
ska
sluta
göra
ont ont ont.
lördag 27 april 2013
onsdag 24 april 2013
lördag 20 april 2013
246. Men tro inte att jag älskar dig nykter
Ibland utnyttjas sociala medier på fel sätt.
Det privata jaget är plötsligt detsamma som det offentliga jaget. De nya inköpen är inte nya och den goda måltiden är inte tillräckligt god om de inte finns som bevis på Instagram, den nya profilbilden på Facebook godkänns inte om den inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet och det ska bloggas dagligen om vardagliga detaljer. Priset för det mest skrytsamma (överdrivenhet har en tendens att bli skrytsam även om det inte är tanken) tar ändå vi-har-just-blivit-ett-par-och-är-tvungen-att-synnas-överallt-på-media-så-att-alla-vet-att-det-är-vi-nu. Det skär lite i mitt hjärta varje gång.
Umgås man inte på riktigt om man inte publicerar en bild på varandra eller skriver ett fyndigt citat som den ena sagt klumpigt? Görs det för ens egen skull, för att man ska minnas och ha något att skratta åt senare, eller för alla andras skull, så att de ska se att just ikväll har man skitkul? Det handlar om bekräftelsebehov. Mobilen plockas upp varannan minut för att kontrollera om någon har uppskattat sina prestationer (för det är väl det vad statusuppdateringar och foton är?). Bekräftar någon mig nu?
Människan är beroende av att bekräftas med hjälp av gillningar, kommentarer och delningar. Är det så tragiskt att sociala medier, såsom Facebook och Instagram, finns till för att lindra vårt bekräftelsebehov? Eller är de till för att vi ska ha koll på varandra, för att vi ska se att hon tillbringar ytterligare en fredagskväll med honom?
Det finns inget behov av att se varje frukost, varje mysstund med killen, varje ny sminkning, varje träning, varje ny hårfärg eller varje förfestscen på varje aktiv social media. Distansen mellan oss har förminskat avsevärt mycket. Ett par klick senare vet jag var du befinner dig och vem som håller din hand. Jag behöver inte ens ringa.
Och allra värst är näthatet. Egentligen har jag massvis att säga om det, men det gör mig alldeles för ledsen och orden bara klumpar ihop sig. Det enda jag kan säga just nu är att det är för jävligt och jag hoppas innerligt att det inom en snar framtid ska få ett slut.
Var så vänliga och använd sociala medier korrekt.
Det privata jaget är plötsligt detsamma som det offentliga jaget. De nya inköpen är inte nya och den goda måltiden är inte tillräckligt god om de inte finns som bevis på Instagram, den nya profilbilden på Facebook godkänns inte om den inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet och det ska bloggas dagligen om vardagliga detaljer. Priset för det mest skrytsamma (överdrivenhet har en tendens att bli skrytsam även om det inte är tanken) tar ändå vi-har-just-blivit-ett-par-och-är-tvungen-att-synnas-överallt-på-media-så-att-alla-vet-att-det-är-vi-nu. Det skär lite i mitt hjärta varje gång.
Umgås man inte på riktigt om man inte publicerar en bild på varandra eller skriver ett fyndigt citat som den ena sagt klumpigt? Görs det för ens egen skull, för att man ska minnas och ha något att skratta åt senare, eller för alla andras skull, så att de ska se att just ikväll har man skitkul? Det handlar om bekräftelsebehov. Mobilen plockas upp varannan minut för att kontrollera om någon har uppskattat sina prestationer (för det är väl det vad statusuppdateringar och foton är?). Bekräftar någon mig nu?
Människan är beroende av att bekräftas med hjälp av gillningar, kommentarer och delningar. Är det så tragiskt att sociala medier, såsom Facebook och Instagram, finns till för att lindra vårt bekräftelsebehov? Eller är de till för att vi ska ha koll på varandra, för att vi ska se att hon tillbringar ytterligare en fredagskväll med honom?
Det finns inget behov av att se varje frukost, varje mysstund med killen, varje ny sminkning, varje träning, varje ny hårfärg eller varje förfestscen på varje aktiv social media. Distansen mellan oss har förminskat avsevärt mycket. Ett par klick senare vet jag var du befinner dig och vem som håller din hand. Jag behöver inte ens ringa.
Och allra värst är näthatet. Egentligen har jag massvis att säga om det, men det gör mig alldeles för ledsen och orden bara klumpar ihop sig. Det enda jag kan säga just nu är att det är för jävligt och jag hoppas innerligt att det inom en snar framtid ska få ett slut.
Var så vänliga och använd sociala medier korrekt.
fredag 19 april 2013
onsdag 17 april 2013
244. Will you miss me when I'm not here anymore?
Jag säger nej och backar undan när jag blir mer skräckslagen än förväntansfull. Det kanske är fegt, men jag kan inte förflytta mig från den fjärde våningen till den tolfte med ett enda steg. Klivet är för stor. Vanligtvis får saker som skrämmer mig att springa bort så långt jag kan, men nu hinner jag stanna upp och tänka efter: Vad är det som gör mig så rädd? Att jag backade idag betyder inte att jag är tillbaka till den plats där jag inte får upp dörren och tröskeln är för hög. Det betyder att jag stannar kvar på den fjärde våningen och siktar på att en dag kunna stå på den tolfte (och sen ännu högre). Med hjälp av ett steg i taget kommer slutligen rädslan aldrig bromsa mig mer.
måndag 15 april 2013
fredag 12 april 2013
242. I wish he loved me like I loved him
Jag ser ingen skillnad på måndag och fredag. På nätterna drömmer jag om allt som har med dig att göra
och får ingen sömn. Jag kväver gäspningar. Småbarn klättrar i famnar, drar i tröjärmen, vill inte äta, ritar på bordet. Ena stunden ler jag från öra till öra över att de är så gulliga mot varandra och andra stunder rinner mitt tålamod ut och jag förstår inte varför jag tvingas säga "Nej, kasta inte pusselbitarna!" fyra gånger. Dessa andra stunder existerar ett fåtal sekunder av mina fyra ljuvliga timmar på dagis. Jag cyklar hem, läser om Estland och äter gott i solen och tjatar om att en familj ska äta middag tillsammans. Jag kör till träning, som går sådär nu, och snyftar till våra låtar som spelas på radion. Jag kör hem, snyftar lite till, tittar på tv-serier och försöker fånga sömnen. Måndag och fredag göra lika ont.
och får ingen sömn. Jag kväver gäspningar. Småbarn klättrar i famnar, drar i tröjärmen, vill inte äta, ritar på bordet. Ena stunden ler jag från öra till öra över att de är så gulliga mot varandra och andra stunder rinner mitt tålamod ut och jag förstår inte varför jag tvingas säga "Nej, kasta inte pusselbitarna!" fyra gånger. Dessa andra stunder existerar ett fåtal sekunder av mina fyra ljuvliga timmar på dagis. Jag cyklar hem, läser om Estland och äter gott i solen och tjatar om att en familj ska äta middag tillsammans. Jag kör till träning, som går sådär nu, och snyftar till våra låtar som spelas på radion. Jag kör hem, snyftar lite till, tittar på tv-serier och försöker fånga sömnen. Måndag och fredag göra lika ont.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)