Jag har alltid varit rädd för klassrum. Och kanske skolkorridorer. Förmodligen på grund av att jag är rädd för andras åsikter och avskyr viskningar. Rädd för att misslyckas och inte veta vad som händer sedan. Rädd för att aldrig passa in. Och det skrämmer mig att det redan är augusti för jag är inte riktigt redo ännu.
Jag har alltid varit den som planerat i förväg vilka kläder jag ska ha på mig under veckan, men alltid ångrar mig innan jag går hemifrån. För vem kan klä sig så här i vår stad? Sen ångrar jag mig igen och bryr mig inte om folk skulle titta snett. Vilken tur att det är mina kläder och inte deras om de nu inte tycker om dem, säger jag och låtsas vara självsäker. Jag har också alltid varit den som inte syns i klassrum. Jag är där, sitter någonstans i mitten, och talar med en tystare röst. Jag är hon som suddar ut fula bokstäver i mina anteckningar och stryker under de viktigaste orden med starka färger. Jag är hon som iakttar och bara svarar på frågorna om jag är säker på att jag har rätt. Jag är hon som är envis och egentligen inte vill lära mig, utan kunna allt från början, och är snabb på vilja ge upp. Vi bär alla våra roller, speciellt i klassrum. Detta är min.
Och jag vill bara säga åt er som kanske ses som tystlåtna och hellre skriver än diskuterar tillsammans med en halv klass. Precis som jag. Det finns andra sätt att uttrycka sina ord på. Och det är inte så farligt att säga sina åsikter högt. Fastän du snubblar på orden, rodnar och inte får fram din poäng. Fastän du är rädd. Det är inte farligt. Och det är aldrig för sent att bryta sig loss från stämplarna som redan kom i högstadiet och inte vill försvinna. Du kan ändra på dem. Själv.
Ni vet hur man inför varje skolår lovar sig själv att nu ska jag vara duktig, nu ska betygen bli bra. Jag har infört lite fler löften. Jag lovar att sluta tänka på vad andra tycker. Jag lovar att inte vara osäker. Jag lovar att tala med en tydligare röst. Jag lovar att övervinna rädslor. Jag lovar att göra mitt bästa. Jag lovar att inte ge upp. Vad lovar ni?
Vi har ett år kvar. Några få månader. Vi måste klara det. Jag måste klara det.
Snarare coolt. :-)
SvaraRaderaNope, är en outsider och äger ingen iPhone, yäy! Men lägg till mig på facebook 4 sho, Aida Hodzic. <3
Jennie, du anar inte hur tuff du är bara genom att du vågar skriva ner de där orden på papper! Vi skriver 2012, så i en idealisk värld borde väl alla kunna uttrycka sina åsikter i ett klassrum utan att behöva undra över viskningar. Om dessa viskningar nu uppstår, så vad har de sett utöver den lyckliga lilla stan?
SvaraRaderaKämpa på bara, du e verkligen värd att bli hörd!! <3
Så bra.
SvaraRaderaHejja hejja. Jag ler lite nu (du ser det inte, men du kan kanske föreställa dig?). Själv lovar jag inget. Jag är för feg för det. Jag är rädd att jag skall lova dumheter för mig själv, och att jag inte klarar av det. Nåja. Givetvis vill jag att mina prestationer skall vara goda, men det är kanske lite poängen alltid. Jag tror som du - det är viktigt att satsa på allt annat också, det som är runtomkring. Det blir bra att börja nu igen. Jag tror att vi alla är redo. Vi kan hjälpas åt.
SvaraRadera