torsdag 3 januari 2013

198. 2013, please be awesome, part 3

JULI

Jag fick pris för årets bitch och sprang ifrån det som var trasigt, när resten dansade av sig alkoholruset. Jag jobbade mest hela tiden och saknade allt som hade med Senegal att göra. Jag andades dans.

Skrev: "Jag springer från självsäker till ånger till eufori till rädsla. Blundar lite för mycket och går förbi det som inte borde finnas där. Kramar sönder det jag inte vill förlora och kämpar för att inte falla tillbaka."

Jag ångrade, tänkte att allt var mitt fel, och blev avvisad. Igen.

Jag dansade på scenen, gjorde fel steg på fel takt, log tills käkarna krampade, tvinnade mitt hår, befann mig i ett lyckorus och hade sån fruktansvärd träningsvärk. Men det var så värt det. Jag var där på måstekvällarna, när man måste finnas, vara fejkbästis och känna lyckan, och missförstod fyllepratet. Jag skrev, "Du fattas mig. Inte?" och var så trött på slitna hjärtan. Det var åskväder och jag var ensam i ett stort hus och hade ingen att ringa åt och berätta hur rädd jag var.


AUGUSTI

Jag läste böcker om hur det känns när det tar slut. Upptäckte falskhet som var för nära. Jag avslöjade min rädsla för klassrum och tyckte att sommaren var över alldeles för fort. Jag var stressad, hade ingen tid för att bara andas, och fick tillbaka mina sömnsvårigheter som förstörde koncentrationen.










Det mesta var: fan fan fan, och gav mig den värsta ångesten någonsin, som fortfarande bränner. 

Modevisningen var fenomenal och därmed årets bästa dag. Jag saknade dansbrudarna, och någonting annat som fattades, när allt var över. Jag var tillbaka i en verklighet som enbart gav mig panik.


SEPTEMBER

Jag inledde en ny träningssäsong, med mål som sprack ganska fort. Självdisciplin finns inte. Studentskrivningarna kom emot och allt bestod av stress och rädsla för att inte klara sig.

Jag känslostormade en hel del och försökte att inte låtsas om att jag var så sårbar. Jag slutade att se mig själv i spegeln, eftersom något inom mig gick sönder varje gång. Hyn var som värst just då.





Jag var trött på fördomar, rykten och skitprat och längtade till en annan stad. Allt var så skrämmande tyst. Jag var rädd för att vara ensam, men fungerade inte med tvåsamhet. Skrev: "Jag känner ingenting samtidigt som jag känner allting."

Jag övningskörde och körkortet kändes väldigt långt borta.

1 kommentar:

  1. Jag hoppas verkligen att du får ett mycket bättre 2013. ♥

    SvaraRadera