299. I need you to need me back

Jag finns nu här.

298. Om ett avslut

Efter en lång tid med brist av inspiration ger jag upp. Jag kommer nu att avsluta denna blogg.

Under de senaste månaderna har det inte varit roligt alls att blogga, mer jobbigt. Jag har ingenting att skriva, förutom att upprepa allt jag någonsin skrivit förut. Jag är trött på att skriva om det som gör ont. Trött på att linda in det i något som ingen förstår. Trött på att i efterhand läsa och känna mig patetisk. Jag har känt mig tvungen att publicera ett inlägg när datumen har för stort avstånd mellan sig och resultatet blir halvhjärtat. Det är inte så jag vill ha det.

Så idag säger jag farväl och framförallt TACK.
Tack till er som tappert läst även om innehållet har sinat. Tack för allt stöd och alla fina ord.

Jag är ändå inte säker på att jag ska kunna släppa bloggvärlden helt. Om det är någon som önskar kan jag länka den eventuella nya adressen här senare.

Tack och förlåt. Tack och hej då.

297. Hälften av dom som älskar exploderar

Det brister lite varje gång du säger hej.
Varje gång jag har lyckats lappa ihop mitt lilla hjärta kommer du tillbaka
för att omedvetet riva upp såren igen.
Pang, säger det,
så står jag där med hjärtat i handen och låter dig slita bort varje litet plåster utan att blinka.
Du talar om henne
och jag ger dig råd om hur du inte ska mista henne
när jag egentligen vill skrika:
MEN JAG DÅ? VAD HÄNDER MED MIG NÄR JAG MISTER DIG?
För varje litet panikartat ord från dig och stöttande svar från mig
hugger det till i hjärteroten.
Det handlar inte längre om några ytliga sår som lite plåster kan vårda.
Du skapar de djupa såren som aldrig hinner läka och får ärr som vägrar försvinna.
Och jag står bara där, alldeles försvarslös och blottad.
Jag står där
och plockar fram hjärtat ur sin trygga sköld och säger "såra mig. slå då."
Jag hör dina ord som är till för att smickra,
men allt jag känner är smärtan från dina osynliga slag.
Hon skadar dig lika mycket som du skadar mig.
Kan du inte se det?
Lämnar du henne om jag lämnar dig?

296. Sometimes good things fall apart so better things can fall together

295. Don’t you ever say I just walked away, I will always want you

Jag är hemma nu.
Jag ska passa på att krama om lillkillen och alla andra som jag saknat så mycket
innan jag tågar ner igen på söndag.

294. Och du sa att jag inte fick känna, men jag känner så himla mycket

Jag
har
glömt
dig
nu.

293. You taught me how to feel the butterflies over and over again

Studielivet har startat på allvar nu. Jag går på intressanta föreläsningar där deadlines redan har dykt upp, läser den allra finaste boken en gång till och tycker fortfarande att staden är skrämmande stor. Jag försöker bli lite mer kreativ i min matlagning, går på gulisöl och träffar nya vänner och glömmer bort att skriva om allt som snurrar i mitt huvud.

292. Men vad spelar det för jävla roll om det inte kan bli vi nån gång?

 
Jag vet, det är slut.
Vad gör väl det om 100 år, när vi är tillbaks på 0?
Jag vet att du vill ha det så.
Men vad spelar det för jävla roll, om det inte kan bli vi nån gång?
Vad finns det då att bry sig om, över plattorna på Sergels torg?

291. Don't lose youself in your fear

Det finns både fördelar och nackdelar med att bo ensam.
Det finns ingen som säger att du inte kan äta kladdkaka till frukost
eller någon som tjatar på att det borde städas.
Det finns ingen som botar rädslan när det åskar om natten
eller någon som är här oavsett vad.
Just nu längtar jag hem. Jag saknar familjen, brudarna och när allt var som det alltid varit.

290. Wake me up when it's all over

289. Don't be afraid of losing someone who doesn't feel lucky to have you

Min första vecka i den nya staden är nu avklarad. Hittills trivs jag väldigt bra. Det känns som att jag har hamnat rätt. Jag ser fram emot att börja studierna på allvar på måndag och att bli lite mer känd med staden och alla nya människor. Det kommer att bli många fina år här. 

288. Put you're head up, you are strong

Önskerubrik - Berätta om favoritpojken. Berätta det fina om honom.

Mina favoritpojkar är mina bröder.

Ibland, när jag är trött på deras lathet och bortskämdhet, skäller jag mest på dem. Men för det mesta kommer vi väldigt bra överens. Trots, eller tack vare, åldersskillnaderna. Det är dem jag är mest lik. Vi blir exakt lika arga, sådär gråtarga och kan skrika lite för mycket. Vi är lika tillbakadragna i nya situationer och kan tala exakt lika mycket när vi känner trygghet. Vi är lika tävlingsinriktade.

Jag är som allra stoltast över dem när jag sitter i publiken och hejar fram deras lag till vinst. Jag är den som hejar mest av alla, applåderar högst och är den som är mest orolig och rädd när tacklingarna är för tuffa. Jag är som stoltast just då eftersom jag vet hur mycket tid och energi de har lagt på att bli så duktiga dem de är.

Hur ska jag klara mig i ett hem utan dem? Utan att bli väckt av ljudet av tyska barnprogram, utan en nyfiken lillkille som frågar om allt, utan tonårsattityder, utan att ha någon att hjälpa och
någon att be om hjälp.

287. You don't need me and it's killing me

Skrik "du kommer aldrig att klara dig ensam" när jag känner mig som allra sårbarast.
När jag blir tårögd av bara tanken att jag kommer att bli ännu mer ensam.
Jag lovar att inte skrika tillbaka.

286. Baby, I was made to break your heart

285. There's a part of me that's going to be in love with you for the rest of my life

Jag pendlar mellan förväntansfull; jag ska flytta, börja studera, starta om från början
och ångest; jag vill inte flytta, lämna de som betyder allra mest.

284. Om du älskar mig kommer jag lämna dig, och om du lämnar mig kommer jag att älska dig

Nej, jag tycker inte att detta är ett bra försäljningsknep från Proactivs sida. Med hjälp av detta antyder de att akne är motbjudande (vilket det kanske är) och att det är utseendet som är det allra viktigaste.
Akne är inte kul alls. Det är rent ut sagt för jävligt. Men att säga att ingen vill vara med dig på grund av din dåliga hy är som att sparka på någon som redan ligger.

Jag har under flera års träning lärt mig att se mig själv i spegeln utan att se m i g  s j ä l v.
Jag undviker helst speglar så mycket jag bara kan. En sekunds blick i spegeln kan förstöra en hel dag.
Min hy har visserligen blivit bättre under den senaste tiden, men den är fortfarande inte bra. Jag tvivlar på att den någonsin kommer att bli så bra som jag önskar. Jag har i princip provat allt.

Och när jag läser reklam som detta blir jag bara ledsen.

283. Where's this higher love, I've been thinking of?

Jag skriver mer än jag någonsin gjort tidigare. Jag önskar så att jag kunde publicera det här.
Men det är något som tar emot. Jag vågar inte riktigt. Jag vill bara säga att allt är bra. Att jag inte alls är så ledsen som de patetiska blogginläggen tyder. Och jag kommer att bli bättre. I både själen och bloggen.
Ni måste bara ha lite tålamod.

282. Det gör ont att veta, men lika ont att undra

Det är som att vakna upp mitt i en mardröm. Yrvaken, kallsvettig och ångestfull. Man vaknar upp och inser att den man tyckt allra mest om aldrig har tyckt om tillbaka.

Kunde du inte ha sagt något tidigare? Kunde du inte ha låtit mig gå vidare när jag velat gå? 

281. You're an asshole but I love you

Jag är bara så rädd för att förlora dig.

280. Jag har inga starka armar att bära dig på

279. Every atom of me missed him

Flytten är nära nu. Vi har kört oändliga kilometer, spenderat väldigt mycket tid och pengar vid Ikea, monterat ihop möbler, städat och fixat, och försökt att hitta rätt i storstaden.
Jag är ganska lost än så länge i det som ska bli min nya hemstad. Men har ändå en känsla av att detta nytt kommer att blir hur bra som helst.

Det är först nu som jag har förstått att jag faktiskt kommer att flytta. Jag är både glad och inte glad.

278. Det gör så ont att sakna er

Bilderna är lånade

Jag har i helgen tagit avsked av mina fina dansbrudar och underbara tränare.
Efter en tuff, men samtidigt så rolig, sommar avslutade vi på topp med ett flertal gånger på scenen.
Vi är fantastiska allihopa.

Under dessa fyra år som jag har varit i danssalen flera gånger i veckan har jag utvecklats enormt, inte bara som dansare utan också som människa. Utan ED skulle jag inte vara den som jag är idag. Jag har blivit en bättre version av mig själv. Jag började med en osäkerhet som stötte bort allt, och så mycket ångest och rädsla. Jag ställdes inför utmaningar hela tiden. Jag hade till exempel aldrig gjort ordentliga piruetter eller improvisationer tidigare. Jag kämpade och lärde mig att vägra ge upp, fastän tårarna brände i ögonen och jag egentligen ville gå därifrån. Jag har lärt mig så otroligt mycket, både inom dansen och livet, som jag kommer att ta med mig och aldrig glömma. Jag har lärt mig att övervinna rädslor och blivit starkare och säkrare på alla sätt. Jag är så tacksam över att jag fått växa ur mitt tonårsjag i just den danssalen där utseendet inte spelar någon roll, där vi fått vara oss själva, där vi alltid pushas till att bli bättre och där kärleken är viktigare än allt.

Dansen har blivit mitt andra hem. När det varit kaos överallt och jag haft ett tungt hjärta är det i danssalen jag känt mig som tryggast. Där har jag fått avreagera mig med hjälp av tunga träningar och alltid fått peppande ord. Och nu är det bara över. Det är som att bli fråntagen det man älskar allra mest.
Jag vill inte lämna. Jag saknar dem så redan.

Jag har gråtit så mycket. Orden fastnar i halsen så fort jag talar om att jag inte längre tillhör dem. Nu när jag skriver rinner tårarna igen och jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara mig utan dem.

277. Om kärlek gör en hel varför är jag då så trasig?

Jag är på bristningsgränsen. På gränsen till att brista. Stressen förföljer mig vart jag än går.
Det är gråtande dagisbarn, flyttningsplaner, ett knä som håller på att gå sönder, möbeljakter,
dans dans dans och tanken på att tvingas lämna de jag inte vill lämna. Jag är slutkörd, på alla sätt.
Ett "Hur mår du egentligen?" tillsammans med paniken och jag ligger på golvet i en trasig hög.
Jag samlar ihop mig själv med hjälp av lite peppande ord av en trygghet som format mig till den jag är.

Imorgon gäller det. Jag ska glömma stressen och komma ihåg att andas. Jag ska kämpa, fastän det känns som om lungorna skulle spricka. Jag ska tro på mig själv, jag kan faktiskt. Men jag ska framförallt njuta!

276. I can't make you love me the way I love you

Ska jag flytta alldeles för många mil bort
utan att säga det jag alltid velat säga och redan borde ha sagt åt dig?

275. Och det skulle ju va dans dans dans

Just nu är allt dans dans dans. Vi har inlett slutspurten inför årets höjdpunkt. Träningstimmarna är många. Vi svettas, skrattar, inspirerar, finslipar stegen och tar allt en gång till. Jag andas dans
och älskar det.

274. I fell in love the way you fall asleep: slowly and then all at once

273. When you got nothing, you got nothing to lose

Jag söker lägenhet och är rädd för att bli hemlös, anstränger mig för att hitta work mood igen efter minisemestern, läser boken jag så länge velat läsa, förargar mig över den värdelösa hyn och försöker tagga till inför den roligaste veckan på hela året som snart är här.

272. The sun loved the moon so much he died every night to let her breathe

Är
det
över
nu
när
jag
känner
som
allra
starkast?

271. There will be dozens of people who will take your breath away but the one who reminds you to breathe is the one you should keep

Fem saker som upprör mig

1. Vardagssexism. Jag blir så ledsen varje gång jag läser alla dessa, tyvärr vanliga, upplevelser på Twitter. Kan vi inte bara sluta?
2. Mardrömmar som bidrar till sömnsvårigheter. Jag har drömt så sjuka drömmar på senaste tiden, som gör att jag vaknar kallsvettig och gråtfärdig alldeles för många gånger per natt.
3. Blondinbellas trångsynta inlägg, där hon debatterar utan att vara det minsta påläst.
4. När dagisbarnen är elaka mot varandra på ett vuxet sätt.
5. Att jag ständigt blir påmind om hur dålig jag är på det andra språket. 

Fem saker som gör mig glad
1. Att jag återfunnit skrivglädjen.
2. Sommarprat. Jonas Gardell, Maja Ivarsson, Liv Strömqvist, Carolina Gynning och Kristian Gidlund är mina starka favoriter hittills.
3. Att jag om ett par veckor kommer att studera på universitet.
4. Vampire diaries. Jag har tidigare sagt att jag aldrig kommer att se på en sådan serie, men nu är jag helt fast. Dagsrutinen rubbas helt om jag inte får se ett avsnitt per dag.
5. Att jag har blivit kallad för stamkund på biblioteket.

Fem saker jag älskar
1. Min familj.
2. Mina vänner.
3. Att läsa böcker. Just nu läser jag hela tiden överallt.
4. Sommarvärmen.
5. Popcorn, jag kan äta hur mycket som helst.

Fem låtar som jag drogar för tillfället
1. Make it whitout you - Andrew Belle
2. Down - Jason Walker
3. Nu kan du få mig så lätt - Håkan Hellström
4. Jenny again - Tunng
5. When we were younger - SOJA

Fem saker jag har gjort idag
1. Powerwalkat i skogen.
2. Shoppat loss i bokhandeln.
3. Läst ur Söta pojkar är bara på låtsas, som är fantastiskt bra.
4. Varit på en svettig dansträning.
5. Ätit jordgubbar.

270. Om du går, går jag under

Plötsligt vänder det.
Jag kommer att studera det som står mig allra närmast, vilket innebär en flytt till andra sidan av landet.
Jag är förväntansfull, lycklig och alldeles vettskrämd.

269. You still have all of my heart

Det är åt helvete med allt och ingen säger någonting.

268. Who will love you? Who will fight? Who will fall far behind?

267. Your love never fails it never gives up it never runs out on me

Jag bjuder på lite boktips.

Himlen börjar här av Jandy Nelson handlar om den allra djupaste sorgen och kärleken och dess förbjudna känslor. Huvudpersonen Lennie försöker hantera sorgen efter sin avlidna syster samtidigt som hon upplever kärlek för första gången. Språket i boken är hjärtskärande bra. Allt känns så äkta. Läs!

Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg är en av mina absoluta favoriter i bokhyllan. Den handlar om rädslan för tvåsamhet, hur det känns att vara kär, otrohet och känslostormar. Filip har alltid avslutat relationer innan de hunnit börja på grund av rädslan av att någon ändå kommer att bli sårad i slutet. Det charmigaste draget i boken är att kapitlen inte alltid är i kronologisk ordning. Läs!

1Q84 av Haruki Murakami är uppdelad i tre olika delar. Trilogin handlar om Aomame och Tengo, deras oförglömliga möte i barndomen, deras åtskilda liv i den nya världen 1Q84 (istället för 1984) och vägen tillbaka till varandra. Däremellan händer mycket oförklarligt. Boken tillhör inte genren jag är van vid att läsa, ändå slukade jag alla tre böcker på ett par veckor. Läs!

266. I hope you think of me when I'm thinking of you

Det bästa med att jobba på dagis är de stunder barnen är alldeles ljuvliga.

Som när en fyraårig flicka pekar nervöst på en av de äldre pojkarna och viskar "den pojken tänker jag gifta mig med när jag blir stor" i mitt öra. Hon är så kär så kär. Hon följer efter honom vart han än går, säger hans namn i varje mening hon uttalar och ritar teckningar med hjärtan som hon ger åt honom.
När de tror att ingen ser pussas de lite i smyg.

Eller som när en treårig flicka och en pojke som nyss fyllt tre år tar en paus mitt i maten för att hinna pussas. Sen fnissar de så mycket att de har svårt att fortsätta att äta. "En till?" frågar någon,
och så pussas de igen.

Eller som när en liten pojke stannar upp sin lek bara för att säga att han tycker att jag har fint hår idag.

Eller som när de kryper upp i min famn för att bättre kunna lyssna på sagan jag läser. Jag läser tills jag kan varje mening utantill och benen har domnat bort. Ändå är det alltid en liten röst som säger
"läs en gång till!"

Eller som när de frågar "ska du redan gå?" när mitt skift är slut för dagen.

265. Your voice is my favorite sound

You never realize how much you like someone
until you watch them like someone else.

264. Kunde du älska mig om jag föll i tusen bitar?

Jag kan inte vara mitt bästa jag just nu.
Det är för mycket som bidrar till osäkerhet.
Hårteser faller över ögonen likt sköldar som tar emot alla smällar jag inte kan ta.

Men i mörkret glömmer jag bort att gömma mig.
Det är en för liten yta och för många människor.
Vi står alla mot vår vilja tätt intill varandra, försöker hitta takten till musiken och bildar ett vi.
Alkoholen i kroppen ger ett tillfälligt självförtroende
och jag låter det som alltid händer hända igen.

Sen tänker jag på dig. Men du då? Ska du aldrig vara här?

263. Sometimes you will never know the true value of moment until it becomes a memory

262. Before you start a war you better know what you're fighting for

Önskerubrik - Mitt idealjag

Här tänker jag strunta helt i utseendet. Fastän en fin hy inte alls skulle skada. Det är det enda som fortsättningsvis är lite jobbigt utseendemässigt.

Mitt idealjag är stark, så att jag kan tillåta mig själv att vackla till, nästan ramla, men aldrig så pass mycket att jag inte kliver upp igen. Och lär sig av sina misstag.
Mitt idealjag är självsäkrare än nuläget. Så att jag aldrig går små omvägar för att undvika det jag är rädd för. Mitt idealjag står alltid för det jag säger och gör, är mindre självkritisk och vågar ta mera plats och ha en högre röst. Tänker sällan på vad andra tycker.
Mitt idealjag skrattar högt och håller inte tillbaka tårarna. Är inte heller rädd för att uttrycka sin åsikt.
Mitt idealjag överanalyserar inte minsta detalj och är mera impulsiv.
Mitt idealjag har lärt sig att älska.

261. Oh honey, you can't break a broken heart

Jag har inte haft mycket internettid den senaste veckan. Jag har haft fullt upp med att byta jobb och vakna tidiga morgnar, lära mig nya barnnamn, gå på loppis, skriva det sista inträdesprovet och skrämmas av hur fort livet kan ta slut.

260. Vi har tagit studenten

I lördags tog vi studenten. Tänk att vi klarade det ändå.

Jag klarade det. Jag fick min mössa.
Jag sitter med tårarna i ögonen under talen och tänker att det verkligen är över nu. Jag säger hejdå till klasskamrater jag kanske aldrig riktigt lärde känna lika väl som jag önskat och tackar lärarna för allt stöd. Jag firar tillsammans med släkt och vänner med god mat och champagne. De bästa brudarna och jag åker senare iväg till staden med lyxstil. I vimlet dansar jag trots trängseln, skrattar, kramas, svettas och ler så stort jag bara kan. Jag hinner tänka att just nu är jag lycklig, stolt och tacksam. Fastän allt är i en enda dimma gör det ingenting, för jag har tagit studenten.

Under dessa tre år har jag vuxit ur mitt tonårsjag och blivit lite mer vuxen. Nu ska jag plötsligt ta ett kliv ur en trygghet som alltid varit där. Nu ska jag klara mig själv.

VI HAR TAGIT STUDENTEN. VI HAR TAGIT STUDENTEN. FY FAN, VAD VI ÄR BRA.

259. Stop trying he's happy whitout you

Jag är fast i en självvald ensamhet och saknar någonting att fylla tomrummen med.

258. We're not lovers, but more than friends

Önskerubrik - Vad vill du uppnå i ditt liv?

Jag vill som en rynkig liten gammal tant tänka tillbaka på livet som varit utan att ångra och bara känna stolthet. Jag vill känna lycka. Inte bara hos mig själv, även hos min omgivning. Jag vill kunna göra skillnad. Hjälpa någon. Jag vill ha ett jobb som berikar, är varierande och som jag trivs med. Helst får det ha med litteraturen och språk att göra. Jag vill hitta en trygghet. Det allra viktigaste för mig är att tillåta mig själv att göra misstag och lära mig utav dem, radera den hårda självkritiken och att leva, inte bara existera. Jag vill känna att jag har uppnått något.

257. I am in love in with the idea of being in love

256. Det kommer kanske inte alltid vara vi två, bara så länge det finns stjärnor över oss och bara så länge våra hjärtan klarar av att stå

Jag har haft en internetfri helg vid villan, vilket har varit väldigt skönt. Jag har läst, ätit gott och oroat mig över tisdagens inträdesprov i stark sol. Mina axlar, min rygg och näsa är alldeles sönderbrända.
Jag har på två dagar blivit ungefär lika brun som jag var i slutet av förra sommaren.

255. I want you to want me

Plötsligt gör det inte ont längre.

254. Hälften av dom som kämpar går under, hälften av dom som älskar exploderar

Jag har tidigare skrivit om vikthets som bidrar till snedvridna ideal, konstiga dieter och träningstvång.
Jag står fast vid mina ord. Kan vi snälla sluta att vikthetsa nu?

Jag läser detta och blir både upprörd över att sociala medier hetsar och lättad över någon skriver så konkret om ett ämne som uppenbarligen bidrar till något som kan liknas med hjärntvätt. Jag tycker inte att det är okej att vartannat foto i mitt Instagramflöde innehåller nyttiga frukostbilder och en pose på gymmet. Det är inte okej att skriva att man är tvungen att träna bort maten som mormor tvingat i en. Det är inte okej att utnyttja sociala medier som bas för hetsen och jämföra och kritisera. Det är däremot okej om du själv väljer ett sunt hälsosamt liv, men hetsa inte andra till viktnedgång.

Precis som Josefin, börjar jag fundera om jag inte är hälsosam som inte äger synliga magmuskler eller inte äter nyttiga mellanmål som kvarg jämt. Hetsen bidrar till ett extra kritiskt öga där ingenting duger. Det är detta kritiska öga som jag vill radera från både mig själv och min omgivning.

Dessutom är gränsen mellan ett sunt och osunt hälsosamt liv hårfin. Jag är så tacksam över att jag har fått växa ur mitt tonårsjag i en danssal där vi ständigt blir påminda om att vikten inte spelar någon roll, utan att det är dansen som är det viktiga. För att bli en bra dansare krävs ingen trådsmal kropp, utan en stark energisk kropp. Personligen strävar jag inte efter smalhet. Min träning (som jag medvetet valt att inte föreviga på något socialt media) är till för att stärka mig själv.

Jag har idag kalasat på tårta och godsaker och tänker inte träna bort det med en kvällslänk eller svält imorgon. Jag kommer troligtvis aldrig att få en platt mage och smala ben och det är mer än okej. Jag har tidigare tyckt, mycket på grund av hetsen omkring, att min kroppsform inte passat i bikini och korta shorts. Men i sommar tänker jag i ren protest och ett steg närmare att älska mig själv, att gå på stranden utan att hålla in magen. Utan vikthetsen skulle jag (och många andra) ha mycket enklare att lära sig att älska sig själv och sin egen kropp. Så håll käften, tack!

Om ni har invändningar eller synpunkter kring detta, kommentera gärna.

253. Because he doesn't know how to love

Önskerubrik - Din mest minnesvärda/bästa resa

Det känns som om jag redan har tjatat sönder detta, men Senegal är mitt självklara svar. Afrika går knappt att beskriva med ord. Det är makalöst vackert. Det är fyllt av kontraster, fattigt och rikt om vartannat och snälla, omtänksamma och alltid glada människor överallt. Barnen är de gulligaste barn som finns. Även om man svettas konstant, bränner sig mycket lätt i solen och upplever kulturkrockar där magen vrider sig på grund av orättvisan, är landet lika fantastiskt. Dessutom reste jag tillsammans med några av världens bästa människor som jag nu saknar. Jag skulle åka tillbaka när som helst. ♥

252. The hardest boy to get over is the one you never had

251. Don't share your smile with anyone else but me

Jag efterlyser önskerubiker. Vad vill ni läsa om? Ge mig en rubrik - jag skriver.

250. What hurts? Waiting and waiting, waiting so much and so badly, waiting and constantly not having

Det gör också ont att en människa kan bidra till panikkänslor bara med att finnas till,
att orden blir fåtaliga när jag vill säga så mycket men skräms av den andres rädsla
och att alltid känna sig som ett andrahandsval.

249. I can't breathe without you

You will find that it is necessary to let things go;
simply for the reason that they are heavy.

248. Can you imagine finding someone who stays?

Undviker
tankar
som
gör
ont ont ont
tills
de
slår
tillbaka
hårdare
än
tidigare.

Det
onda
gör
för
ont
för
att
det
någonsin
ska
sluta
göra
ont ont ont.

247. En dag har han glömt att du finns

Du är fortfarande en människa jag skulle kunna börja älska.

246. Men tro inte att jag älskar dig nykter

Ibland utnyttjas sociala medier på fel sätt.

Det privata jaget är plötsligt detsamma som det offentliga jaget. De nya inköpen är inte nya och den goda måltiden är inte tillräckligt god om de inte finns som bevis på Instagram, den nya profilbilden på Facebook godkänns inte om den inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet och det ska bloggas dagligen om vardagliga detaljer. Priset för det mest skrytsamma (överdrivenhet har en tendens att bli skrytsam även om det inte är tanken) tar ändå vi-har-just-blivit-ett-par-och-är-tvungen-att-synnas-överallt-på-media-så-att-alla-vet-att-det-är-vi-nu. Det skär lite i mitt hjärta varje gång.

Umgås man inte på riktigt om man inte publicerar en bild på varandra eller skriver ett fyndigt citat som den ena sagt klumpigt? Görs det för ens egen skull, för att man ska minnas och ha något att skratta åt senare, eller för alla andras skull, så att de ska se att just ikväll har man skitkul? Det handlar om bekräftelsebehov. Mobilen plockas upp varannan minut för att kontrollera om någon har uppskattat sina prestationer (för det är väl det vad statusuppdateringar och foton är?). Bekräftar någon mig nu?

Människan är beroende av att bekräftas med hjälp av gillningar, kommentarer och delningar. Är det så tragiskt att sociala medier, såsom Facebook och Instagram, finns till för att lindra vårt bekräftelsebehov? Eller är de till för att vi ska ha koll på varandra, för att vi ska se att hon tillbringar ytterligare en fredagskväll med honom?

Det finns inget behov av att se varje frukost, varje mysstund med killen, varje ny sminkning, varje träning, varje ny hårfärg eller varje förfestscen på varje aktiv social media. Distansen mellan oss har förminskat avsevärt mycket. Ett par klick senare vet jag var du befinner dig och vem som håller din hand. Jag behöver inte ens ringa.

Och allra värst är näthatet. Egentligen har jag massvis att säga om det, men det gör mig alldeles för ledsen och orden bara klumpar ihop sig. Det enda jag kan säga just nu är att det är för jävligt och jag hoppas innerligt att det inom en snar framtid ska få ett slut.

Var så vänliga och använd sociala medier korrekt.

245. Hur kan man släppa något som man inte medvetet tagit, hur kan man sluta känna något som man inte valt att känna?

244. Will you miss me when I'm not here anymore?

Jag säger nej och backar undan när jag blir mer skräckslagen än förväntansfull. Det kanske är fegt, men jag kan inte förflytta mig från den fjärde våningen till den tolfte med ett enda steg. Klivet är för stor. Vanligtvis får saker som skrämmer mig att springa bort så långt jag kan, men nu hinner jag stanna upp och tänka efter: Vad är det som gör mig så rädd? Att jag backade idag betyder inte att jag är tillbaka till den plats där jag inte får upp dörren och tröskeln är för hög. Det betyder att jag stannar kvar på den fjärde våningen och siktar på att en dag kunna stå på den tolfte (och sen ännu högre). Med hjälp av ett steg i taget kommer slutligen rädslan aldrig bromsa mig mer.

243. Du kanske aldrig når dit du vill nå men du når mig

 Idag är det ett år sedan vi reste till Afrika.  ♥

242. I wish he loved me like I loved him

Jag ser ingen skillnad på måndag och fredag. På nätterna drömmer jag om allt som har med dig att göra
och får ingen sömn. Jag kväver gäspningar. Småbarn klättrar i famnar, drar i tröjärmen, vill inte äta, ritar på bordet. Ena stunden ler jag från öra till öra över att de är så gulliga mot varandra och andra stunder rinner mitt tålamod ut och jag förstår inte varför jag tvingas säga "Nej, kasta inte pusselbitarna!" fyra gånger. Dessa andra stunder existerar ett fåtal sekunder av mina fyra ljuvliga timmar på dagis. Jag cyklar hem, läser om Estland och äter gott i solen och tjatar om att en familj ska äta middag tillsammans. Jag kör till träning, som går sådär nu, och snyftar till våra låtar som spelas på radion. Jag kör hem, snyftar lite till, tittar på tv-serier och försöker fånga sömnen. Måndag och fredag göra lika ont.

241. My heart stops when you look at me

Stanna.
upphöra att röra sig, bli stillastående, [hejda sig], stelna; stoppa, bromsa, förbli, dröja; fastna

Lämna.
kvarlämna, låta någon vara kvar; överge, svika, sluta, skiljas ifrån, [avstå], efterlämna, gå ifrån, avlägsna sig ifrån, avge, överlämna, avträda

240. I have died every day waiting for you

239. Vad jag bryr mig om nu är att du kommer nära mig även om det är försent att älska dig

Det rings inte till mig när det händer något förfärligt eller fantastiskt eller när en lördagskväll är för tråkig. Det stör mig egentligen inte. Jag ringer ju inte jag heller. Men när det rings för mycket åt henne klarar jag inte längre av att inte bry mig. Det kommer aldrig va över för mig. Helvete. Jag kommer älska dig när jorden gått under.

238. Hur går jag vidare nu när du har haft sönder mig?

We met at the wrong time. That's what I keep telling myself anyway.
Maybe one day years from now, we'll meet in a coffee shop
in a far away city somewhere and we could give it another shot.

237. Care too little, you'll lose them. Care too much, you'll get hurt

Jag är den första som skriker helvetes jävla skit inombords. Jag är självkritisk och saknar oftast självförtroendet för att våga och behöver därför någon som knuffar mig över gränsen. Fastän jag är långt ifrån ett proffs är det dansen som fungerar som mitt andrum. Jag är feminist. Jag skrattar alldeles för högt. Jag kan inte hantera komplimanger, speglar eller trånga utrymmen med för många armbågar i sidorna. Jag är bra på att berätta om det jag brinner för. Jag vill göra skillnad.

Jag har lätt för att tycka synd. Jag är dålig på att ljuga. Jag önskar att jag hade ett öga för mode, men tycker inte om att shoppa. Jag ger alltid människor en andra chans och försöker att inte lita på första intrycket eller rykten. Jag läser alltid. Hemma sjunger jag konstant. Jag är bäst på att multitaska. Det sägs att jag är komplicerad och svår, men jag vill verkligen inte ses som så. Jag har också fått höra att jag antingen är on eller off, att jag aldrig satsar halvhjärtat på något. Jag har svårt att släppa någon nära och att lita på människor och kan därför vara svår att lära känna. Tillsammans med människor som skapat min trygghet kan jag tala utan att andas, skratta tills jag gråter och bara vara mig själv. Jag är konflikträdd och har svårt att säga nej. Jag blir lätt avundsjuk.

Min favoritstund på dagen är att ligga i en liten säng med minstingen och titta på barnkanalen och höra på hans funderingar om livet. Jag är antingen sprudlande glad eller alldeles förbannad, sällan något däremellan. Jag följer allt för många tv-serier. Jag har alltid haft en hatkärlek till ishockey, men i nuläget klappar mitt hjärta lite extra för sporten. Ibland kan jag vara underbar. Jag uppskattar inte alltid mina vänner lika mycket som jag borde, men ni ska veta att ni är älskade allihop! 

236. Du är det finaste jag vet när allt annat här är falskt och fel

Konstigt att det alltid är mitt hjärta som blöder och att de andras klarar sig utan skråmor.

235. Det gör så ont att något så nära kan vara så långt borta

234. Not really sure how to feel about it, something in the way you move makes me feel like I can't live whitout you

Under bloggpausen har jag:

Lyssnat på Håkan Hellströms nya underbara låt på repeat

Sett på Nittiotalisterna med i tårarna i ögonen och tänkt "det är ju precis sådär det är" om detta avsnitt om dans och alla dess krav och detta avsnitt om Tyra. Jag rekommenderar ändå alla avsnitt, de är fantastiska!

Inspirerats av videor som denna, samtidigt som jag kämpat med hiphopen i danssalen.

Ifrågasatt studentskrivningarna. Om grunden är enbart en jämförelse och bedömningen ett spel borde någon med makt tänka om. Jag behöver dessutom (förhoppningsvis) inte skriva fler studentskrivningar. Den känslan.

Varit sjuk flera omgångar, mått förjävligt och varit ynklig.

Börjat jobba med barn. Även om mitt tålamod inte räcker långt, är de alldeles ljuvliga när de kryper upp i min famn för att nå bättre till bordet eller ropar mitt namn när jag kommer på morgonen. Jag vill liksom inte åka hem.

233. Det kommer aldrig va över för mig

Jag har bloggat i mer eller mindre fem år. Under min paus (som blev kortare än planerat) har det känts tomt att inte skriva, som om någonting har fattats, men samtidigt skönt att kunna ta avstånd från bloggvärlden.

Att blogga är som att blotta sitt inre. Jag skriver när jag arg, frustrerad och irriterad. Jag skriver när jag är lycklig, har fjärilar i magen och inte kan sluta att le. Jag skriver när hjärtat värker för mycket och luften är för tung. Jag skriver när jag har åsikter. Självklart för det med sig risker och jag tvingas ständigt balansera mellan att vara personlig men inte privat, och ibland träffar jag inte rätt. I fortsättningen kommer jag att blogga som tidigare, utan att be om ursäkt om uppdateringen är gles.

Kommentarerna här är oftast respons som gör mig väldigt glad, men oftast tar jag inte till mig av alla fina ord och tackar inte tillräckligt. Jag vill bara säga, TACK! ♥

232. And it hurts

Det går inte att hålla en blogg levande när livet har pausats och det finns för mycket som gör ont. Jag har tappat all inspiration, motivation, hopp och alla ord. Jag återkommer kanske senare när det finns något fint att berätta. Men just nu behöver jag en paus.

231. She's just a little too scared to get close because everyone who said they'd be there left

Idag är jag allt annat än gullig. Höften har gjort sitt och jag vill allra helst lägga mig ner på golvet och skrikgråta. Det gör fruktansvärt ont och jag klarar inte av de sista övningarna. Kan knappt stå på två ben. Livet är plötsligt käpprätt åt helvete. Helvetes jävla skit ropar jag inombords och plågar mig själv lite till. Exakt så tänker jag även om studentskrivningarna som skrämmer för mycket, en arbetslös och pengalös framtid och att jag är tvungen att säga hejdå åt människor jag inte vill släppa taget om.
Jag måste avreagera mig lite innan livet faller ihop. 

230. Fastän jag inte saknar dig så känns det som om hela världen skulle rasa om du glömde mig

Snälla, glöm mig inte.

229. I think a bullet might hurt a little bit less than this loneliness

Jag blir lätt avundsjuk.
Jag är avundsjuk på tjejer som svamlar in i vänskaper och bara tar över,
de som kan gå ner i spagat bara sådär,
de med porslinshy,
att han gillar alla andras bilder förutom mina,
de som har fötterna på jorden och huvudet högt fastän allt är på botten.
Jag är avundsjuk, svär tyst och blir lite mindre än tidigare.

228. Head up princess, your tiara is falling

227. Håll om mig, någonting hotar kväva mig

Jag vill bara att du gillar mig av Ingrid Olsson.
Boken, som är mycket kort, utspelar sig i ett klassrum i ett gymnasium. Det är tonårsångest, ytlighet, skam, olycklig kärlek, frihet, komplex och lycka. Sanningen bakom fasaden lyfts fram med hjälp av massvis av undertext.

Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell.
Förstås. Jag läser som bäst den andra delen, som kanske är lite bredare och lite mer fantastisk än den första. Det berättas om Rasmus och Benjamin och de andra, dem som frosten tog, blandat med fakta och korkade citat ur artiklar. Det är en viktig trilogi som bör läsas för att vi inte ska glömma bort historien.

Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski.
Den handlar om att ha blodsband till en missbrukare och att stå handlöst bredvid, ilskan över orättvisan och att kunna förlåta. Språket är avskalat och sätter sig in under huden på läsaren.